Fan, fan, fan

Det var inte så här det var tänkt. Det här var inte meningen. Varför fattar jag för sent? Varför är det så svårt? Du är god. 

Med salt smak tröttas jag ut... 


 

Abstrakt tanke och konkret handling

Jag sitter här och läser och läser. Försöker strukturera informationsmassan och pränta ner någon överskådligt, träffande och sammanfattande. Uppgiften är spännande och utmanande, men samtidigt tröttande och frustrerande. Kunskap, kunskap, kunskap...

Efter reformationen på 1500- och 1600-talet kom en period som inom kyrkohistorien kommit att kallas den "knastertorra ortodoxin". Ortodoxi handlar om "rätt lära" och då många nya kyrkoriktningar bildades efter brytningen med den romersk-katolska kyrkan så var det för dessa viktigt att formulera vad den rätta läran var, särskilt i förhållande till mycket av det som man ansåg vara fel i den romersk-katolska läran. Anledningen till att denna period kom att benämnas just den knastertorra ortodoxin berodde på att teologerna fastnade just i lärofrågor, i doktrin och formuleringar. Plötsligt började folk undra vart hjärtat hade tagit vägen... Man började fråga efter ortopraxi, nämligen "rätt handlande".

Kristet liv handlar inte bara [kanske inte ens särskilt mycket] om tro på lärmomässiga påståenden, även om dessa givetvis är normativt viktiga för den kristnes liv. Kristet liv handlar om efterföljelse, att handla på det sätt som Mästaren gjorde, nämligen att söka "rätt handlande". Att äga kunskap är fantastiskt men om vi fastnar i reflektionen kring ortodoxi så har vi inte särskilt mycket vunnit, utan kanske mer förlorat då vi kommer få lov att säga till den Herre vi bekänt: "Vi visste vad rätt var, men sökte inte leva ut det".

Jag ägnar idag min tid åt studier, åt teoretiska resonemang. Idag har jag också sett någon som i praktiken utövar omvårdnad om medmänniskor. För tillfället känner jag mig en aning knastertorr...

K

Val och väntan

Den oändliga friheten ligger inte i den obegränsade valfriheten utan i avsaknaden av val. Sant fria är vi först när vi inte ser några valmöjligheter, utan är så överlåtna till Guds omsorg och ledning att varje reaktion sker automatiskt och överväganden för vårt handlande är överflödiga. Är det högsta goda att i varje situation fråga sig vad Jesus skulle gjort eller att ständigt söka låta Jesus så ta plats i vårt hjärta och förstånd att Han blir den som handlar i oss?

Vissa dagar består av givande möten. Det kan vara möten med livs levande människor men också möten med andra själar som länge varit döda eller som vi aldrig kommer att möta ansikte mot ansikte, men som talar till oss genom litteratur, konst, musik etc. Idag har varit en sådan där dag, en givande dag, en dag jag vill tacka för! Så tack!

Jag läser just nu en bok av Simone Weil: "Väntan på Gud". Rent temamässigt skulle den passat klockrrent under adventstiden, men hela livet handlar ju faktiskt om en väntan på Gud, både en väntan på Honom i detta liv och en väntan i detta liv på det nästkommande där vi tror att vi skall möta Honom ansikte mot ansikte. 
Att söka Gud tror jag är en mycket rimlig reaktion för den människa som upplever längtan efter Gud. Vi ber, söker vägledning, läser litteratur, aktiverar oss. Kanske hör vi bibelordet i bakgrunden: "Den som söker finner...". Allt detta tror jag är viktiga beståndsdelar i en väntan på Gud men det finns en risk att vi missar den passiva aspekten, den som innebär att vi stillar oss och söker lyssna, att vi tålmodigt väntar, att vi rensar ut och öppnar oss. Frågan är om någon enda av oss kan finna Gud i egentlig mening. Gud är inte ett objekt gömt på någon plats som människan genom egen förmåga kan leta rätt på. Om vi finner Gud så sker det genom att Han låter sig finnas och i vilket fall som helst verkar det mer troligt att det är Han som finner oss. 
Att "Gud finner oss" består inte i att Han efter mycket letande lyckas lokalisera vår position på kartan. Gud vet självklart vart någonstans vi befinner oss och Han står redan och knackar på dörren till vårt hjärta. "Gud finner oss" i den stund vi upptäcker att Han står där och knackar och släpper in Honom. 

Några kloka ord från Simone Weil:

"Det är inte min sak att tänka på mig.
 Min sak är att tänka på Gud.
 Det är Guds sak att tänka på mig" 

K

Du är unikum

Kristus! Med Ditt namn på mina läppar vill jag vakna,
och låta Din kärlek fördriva all min kärlekslöshet!

Att sova med nerdragna persienner är liktydigt med en större risk att missbedöma vad tiden är när man slår upp ögonen på morgonen. Jag tänke nog att klockan kunde vara 08.00 eller strax därefter när jag vaknade idag. Det gjorde mig glad. Jag tänkte tyst smyga ut och gå en promenad och låta Emma fortsätta sova. Snart insåg jag att klockan var lunchtid men jag valde ändå att sätta på mig skorna och gå ut på en promenad i snövädret med vacker musik i lurarna.

År 2011 är slut. Någon bestämde för länge sedan vilken dag på året som skulle vara den sista i årscykeln och den första. Det är någon rituellt eller mytiskt över deta hela. När tolvslaget slår så skålar vi och skjuter raketer. Igår såg jag människors livslust brinna på himlen, eller kanske var det främst festlust som tog sig uttryck i för saken tillhörande attiraljer. Jag såg samtidigt tecken på himlen vittna om hur vilse vi är. Det finns tid för fest, självklart, men för många av oss har vår fest blivit det enda existerande. I en kokong lever vi, där vi satt upp lakan för fönstren. Lakanen sitter inte där för att hindra från insyn, i vår del av världen tycker vi mycket om att visa upp vår välgång. Lakanen skyddar oss istället från att se ut till den mycket större värld som finns utanför kokongen, den värld som är mycket större än vårt skyddade sammanhang och som skriker efter det vi med näbbar och klor, rationaliseringar och egenintresse söker skydda. 

Jag försöker lära mig själv att inte förakta. Jag vill i alla fall inte förakta någon annan. Därför: tecknen på himlen vittnar mot mig och påminner mig om min synd och bortvändhet. 

Det som jag tar för självklara handlingsmönster och livsmönster är ofta djupt orimliga! Politiskt korrekt är jag gärna, men mitt i all min korrekthet missar jag alla de synder som legitimeras av världsliga system men som förklarats av Gud!

K




Ljusa dagar behövs efter mörka nätter

Solljuset syns långt bort i horisonten och månen avtecknar sig högt upp på himlen. Det är brytningstid!

Det är en obehaglig känsla att vakna och känna ångesten krypa över en. Det är helt otroligt att det är så svårt att lära av sina misstag, mina misstag. Kanske måste man som människa markera och tydliggöra en brytningstid för att den verkligen ska kunna ske. Det är så lätt att förtränga nyttiga ångestkänslor, trycka dem långt tillbaks eller rationalisera. Och så helt plötsligt så sker skeenden igen, misstag går på repeat. 

Jag funderar på att stänga ner min Facebook, pröva hur livet skulle te sig. Se om det skulle göra gott eller om livet mitt skulle bli fattigare.

Det är brytningstid på gång. Efter mycket reflektion och en retreat på Berget så nådde jag beslutet att sluta i Distriksstyrelsen. Valberedningen är meddelad och jag funderar. I 5 år har jag suttit i Distriktsstyrelsen för Svenska Kyrkans Unga. Dessa 5 år har gett mig så mycket och jag intalar mig att också jag kunnat bidra med något. Jag var på väg ut ur styrelsen redan för två år sedan, men en god vän höll mig kvar. Också för ett år sedan var jag på väg att lämna, men inte heller då gick det.
Fortfarande finns det mycket som drar i mig. Jag önskar att få ge ännu mer, är rädd vad det ska komma att betyda när jag lämnar ett sammanhang som under så lång tid varit en viktig beståndsdel i mítt liv. Vad ska jag göra istället? 
Men jag tror att jag måste lämna, även om det finns sådant jag inte hunnit uträtta än. Jag måste vidare, pröva något nytt, bryta upp. "Hur du än väljer så kan det nog ändå bli bra?" sa den goda prästen till mig för snart ett år sedan. Denna gång är det min intention att pröva tesen, jag tror inte att någon kan lyckas hålla kvar mig denna gång, om inte Gud själv vill det.

Jag och Emma befinner oss i Eskilstuna över jul och nyår. Julen firade vi tre dagar i rad och hur mycket jag än kan vända mig mot kommersen så är det ändå härligt att få ge och ta emot gåvor. Nyårsafton firar vi hemma hos mamma med syster och Daniel och hans tjej Elin. Det blir nog mycket trevligt. 

Det har varit ett intressant jullov hittills. Kanske dumt att kalla lektionsfria veckor för lov när plugget hänger över, men det känns gott med lite miljöombyte! 

"Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus. Över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram" /Jesaja

K  



 


Men Du består

När jag ser tillbaks på de senaste 9 åren av mitt liv så ser jag hur mycket som skiftat. Människor jag mött, haft i mitt liv och som sedan försvunnit in i distans och minnen. Ibland känns minnena nästan overkliga, många av människorna i dem är så långt borta. Vägen till idag känns ibland så oerhört avlägsen.

Men många av människorna finns kvar, nära. Somliga är nya, men nära. Jag är kvar , Gud är kvar!

Hur mycket som än skiftat så lever längtan inom mig, kallet...

Hur mycket som än skiftat så lever Du, inom mig, utom mig, nära!

Och jag vill säga tack, för alla underbara människor som jag får finnas nära! Tack för allt Du ger och den Du är!



Kim

GBG

Jag begav mig för en dryg vecka sedan till Göteborg för en härlig dag med Ksenia och Robin...


Domkyrkan


Domkyrkans kor


Ajaj kapten...


Oscar Fredriks kyrka


Altarkorset


Stooor kanelbulle


Ksenia och Robin


Ksenia och jag




Miljöombyte

Jag försvann några dagar och kunde inte kontaktas. Dagar av frid! Det fanns kontakt jag saknade, men en hel del kontakt var det så skönt att vara befriad ifrån. Några dagar som nu snart lett mig fram till ett beslut om framtiden. Ibland måste man göra ett miljöombyte för att må gott!

Ikväll ska min kära och jag ha Harry Potter-kväll:)


Vuxendagis och "Facebooks" arrogans

Lördagen den 22 oktober skriver Eskilstuna-Kuriren om en ung kvinna som genom Facebook blivit offer för en hatgrupp vars främsta syfte ter sig vara att smutskasta och kränka henne.

 

Efter tips om namnet på denna sida valde jag att besöka den och klev då rakt in genom en dörr som ledde till ett internetbaserat vuxendagis. I sidans syftesparagraf yttras att gruppen bakom den önskar varna människor för kvinnans [påstådda] planer och att syftet inte är att trycka ner kvinnan eller någon annan. Det hela ter sig då aningen motsägelsefullt när de nedsättande kommentarerna haglar i följande stycke. Varningssignalerna sänds ut med detaljerade beskrivningar av kvinnans leverne som är så specifika att de nästan ger sken av falsarium. Nej saklighet och fakta verkar inte vara gruppens metod men spekulationer och rykten desto mer.

Få av oss känner till berättelsen bakom berättelsen, men vi behöver inte känna till den för att ha rätt att reagera och säga att denna hetsjakt är både omänsklig och förkastlig. Genom ohämmat hat och ryktesspridning bygger vi en kall och destruktiv tillvaro som varken andra eller vi själva kommer må bra av att leva i. Finner vi att någon agerar brottsligt så anmäler vi till polisen, om någon beter sig illa så kan vi ta mod till oss och säga det till personen. Att agera åklagare, domare och bödel på distans genom Facebook är varken rättssäkert eller rimligt.

 

Och hur ska vi tolka det faktum att Facebook efter flertalet anmälningar och medialt ljus ännu dröjt (dröjer?) med att agera mot gruppen? Den rimligaste tolkningen ter sig vara arrogans! Att ha för få anställda för att snabbt kunna ta itu med frågor som denna visar på tydlig brist i ansvarstagande.

Att som vissa, lämna Facebook till följd av deras ständiga förändringar i layout och funktioner ter sig i mina ögon som ett ganska vagt smaksaksargument. Att däremot uttryckligen lämna till följd av deras arrogans är kanske det enda sättet att signalera att en sådan passivitet som man nu visat, och som lett till att detta vuxendagis fått fortsätta hålla låda, är både omänsklig och förkastlig.  

 

Kim B


Storhet

Det känns stort att få äta en god middag med en god vän och få njuta av en god stund tillsammans. Jag känner mig tacksam för kvällen tillsammans med Timothy.

Jag känner mig också tacksam för tid med min familj här hemma i Eskilstuna och glädjen att Emma finns här med mig. Imorgon blir det utflykt till Hälleforsnäs för att träffa Emmas farmor!  

Jag känner mig tacksam för det goda chaiteét jag avnjutit ikväll, för den goda bok av Richard Foster jag läser, en bok som utmanar mig och får mig att fundera kring mitt liv och mina val. Jag känner glädje över att få studera teologi och lära mig.

Det finns mycket jag känner tacksamhet för och med tacksamheten följer glädje.

Samtidigt ber jag att tacksamhetens glädje hos mig skall föda blick för andra människor. Att de gåvor jag får njuta, de glädjeämnen som förgyller mitt liv inte ska göra mig introvert och leda till att jag bygger murar omkring mig utan ska göra att jag vänder mig utåt.

Jag får känslan av att vårt svenska "välfärdssamhälle" är byggt genom så många olika murar. Klassmurar, intressemurar, politiska murar, ytliga murar. Det ter sig som att vår trygghet finns i dessa yttre murar. Vi är rädda för det främmande, också jag. Tänk om Gud kan bringa trygghet i vårt inre som gör att rädslan i det yttre fördrivs. Tänk om de yttre murar som idag är våra trygghetsfaktorer imorgon är osynliga för oss och vi obehindrat kan röra oss i denna värld som Gud skapat. Gud river murar och blir den väg som leder oss i trygghet till möten med andra människor.

Tankar i natten...

Broder Kim

Facebookdilemma - fortsättningen

Helt plötsligt är det väldigt få statusuppdateringar att hålla koll på, ja det händer ganska lite på Facebook nuförtiden. Men jag hoppas att detta var ett gott beslut och en viss saknad är det inte mer än rimligt att känna tycker jag.

Söndag idag och jag har sovit bort väldigt många timmar. Jag skall snart sätta mig och ta itu med lite kommentarsläsning till Lukasevangeliet. Det är spännande att få dyka in i Skriften och brottas med olika frågor. 

Veckan som kommer bjuder på skola, besök i Eskilstuna hos nära och kära samt en utflykt till Sigtuna för att tillsammans med andra mötas till Rikshelg för Svenska Kyrkans Unga. Det är också snart dags för Allhelgonaläger på Stiftsgården Stjärnholm och det känns skoj att anmälningar trillar in allteftersom. 

Jag känner mig för tillfället lite slut på reflektioner, eller i alla fall för trött för att skriva ner dem. Jag tar mig därför lite tid med min kära att umgås och tänker sedan fortsätta min läsning av "Fri att leva enkelt" av Richard Foster, en mycket intressant bok!

So long!

Broder Kim

 


Facebookdilemma

Jag har under en tid funderat lite kring min Facebook. Jag har under senare tid haft några hundra kontakter på min vänlista. Flera av dem har jag absolut inte haft någon kontakt med på nätet på länge, än färre i verkliga livet. Jag satt mig därför ner i förrgår och skrev några reflektioner kring Facebook och kom efter det fram till beslutet att sålla bland kontakterna. Två dagar senare har vänlistan kortats ordentligt. Det har varit ganska jobbigt stundtals, tänk om någon kommer ta illa upp, tänk om någon känner sig osedd?

Några av mina anledningar...

1. Jag tror mer på få konkreta relationer än på många och abstrakta.

2. Det är lättare att rikta sin uppmärksamhet och ge av sig själv till en annan (och komma ihåg dem) om urvalet inte är enormt.

3. Jag tror att det är viktigt att bilden speglar verkligheten, och jag tror att det är bra att vara en motståndskraft mot hetsen att söka status i "många vänner".

4. Integritet är viktigt men något som blir svårt att bevara med många ytliga kontakter som hela tiden kan "se en". Livet i det lilla och konkreta sammanhanget levs djupare än livet i det stora och offentliga sammanhanget.

5. Att ha få vänner visar att var och en av dem inte bara är en i den stora massan utan någon speciell.


En dag kanske jag delar med mig av de reflektioner som till stor del hjälpte mig fram till detta beslut.

Det är idag fredag. Emma och jag har kära Amina på besök och det känns jätteskoj! Jag har nyss glatt mig åt att Amanda Fondell gick vidare i den hemskt ytliga tävlingen Idol och det är snart dags för Pott-Harry!





Broder Kim

En stor utmaning

Jag begav mig idag till Eskilstuna för att genomföra en intervju med en kvinna som i sitt arbete med ledarskapscoaching använder sig av bl.a. kundaliniyoga. Anledningen till denna inervju är att jag just nu läser en kurs i Nyandlighet och denna intervju var ett av momenten i kursen vilket syftar till att lära känna den nyandliga världen lite bättre genom ett möte IRL med en företrädare istället för bara en massa information hämtad ur böcker. Det blev ett spännande möte som också föranledde ett uppvaknande för mig.

Efter mötet skrev jag ner några reflektioner i en anteckningsbok:

Vi står inför en oerhörd utmaning. En rörelse av människor som söker inåt och som menar att det gudomliga finns längst in i människan. Hur skall vi kyrka förkunna om den frälsning som kommer till oss utifrån? Är lösningen att sänka trösklarna, välkomna allt, ta bort de gränser som skapar "vi" och "dem" och bejaka alla andliga vägar?

Återfinns identitet i det som känns rätt eller i det Gud förklarat för rätt (vilket givetvis ofta kan sammanfalla och djupast sett alltid gör det)?

Är det frihet att vara utelämnad åt en opersonlig kraft? Om vi definieras i mötet med denna blir vi då inte opersonliga?

Om vi alla är Gud, finns det då personlighet i något annat än det kollektiva?

För oss kristna är synden det som skiljer oss från Gud. Med en förnekelse av synden så är det rimligt att tro att vi själva är Gud?

Är det inte så att kärlek kan uppstå först när det finns ett jag och ett du? Om alla är jag och jag är du, blir då inte kärleken självcentrerad och egoisitisk? Hur svårt är det att ge om det är jag som får allt? Vad händer med Jesu försoningsdöd, blir den ens möjlig eller rimlig i detta perspektiv?

Detta är bara initiala reflektioner och det finns nog en risk att jag drar lite väl snabba slutsatser. Hur som helst. Ett mycket intressant möte med en mycket intressant kvinna.

Broder Kim

du värld!

Du värld är mig så stor och skrämmande. Din rörelse så kraftig, din makt så slug!

Det föll över mig idag. Det känns som om vi är indragna i en rörelse som på ytan ser ut att vara den enda vägen till lycka och välstånd, men som i sitt inre verkar flödar över av cynism och hårdhet! Min Emma visade mig igår en bild på utmärglade barn, små individer med revbenen kraftigt synliga igenom deras allt annat än kraftiga kroppar. Det var ingen vacker syn, en sida av verkligheten jag så väl vet existerar men som så ofta känns långt, långt bort från den sidan av verkligheten jag lever på. Men ändå, denna verklighet är verklig för många människor även om jag blundar för den! Lidande och brist tar sig många uttryck, undernäring, depression, dålig självkänsla. Det är helt klart ingen brist på lidande i världen. Vi alla smakar dess bittra smak emellanåt och känner hur ont det gör i oss själva! Lidande ter sig vara en del av mänskligt liv, men omsorg om varandra, och delande av detta lidande borde få vara en minst lika självklar del! Ingen har lovat mig att jag alltid ska vara lycklig här på jorden, men ändå smakar jag många gånger lyckan! Jag tar emot den med öppen famn och vill gärna att andra ska dela den med mig! Det är inte alls lika lätt att be människor dela lidandet med mig! Visst är det så att många av oss har lärt oss att vi ska vara starka? Att vi ska prestera, vara duktiga? Ser vi inte upp till de människor som alltid verkar vara fulla av energi och som gång på gång presterar framgång? Våra egna tillkortakommanden skäms vi för, gör oss förbannade på oss själva eftersom vår egen kraft inte räckt lika långt! Vi vill helt enkelt vara framgångsrika och det ofta enligt det mönster som någon annan satt upp för vad framgång är!

Men dem som inte orkar le längre då? Dem som helt enkelt inte är sådär överlyckliga som dem blivit åtsagda att vara? Skall de i sin ensamhet bära det lidande som andra skyr som elden? Alla av oss smakar lidande, men vi kan välja att bära det tillsammans! Alla kommer inte vilja vara med i delandet, men många längtar nog efter någon mer som är bruten! Tänk att få gråta ut hos någon annan, att våga släppa masken och våga vara bruten, att få höra: Jag vet!

I brutna hjärtan kan Gud komma in, i brutna hjärtan kan människor komma in!

Vår brist, vår sorg, vår brustenhet skapar ingång och plats i hjärtat för den stora Kärleken! Gud kan ta plats i vårt sargade hjärta! Jesus gick till de svaga, de utstötta, de lidande. När Gud får bo i vårt hjärta kommer där också bo en längtan efter att göra det Han gör! Lindra lidande och finnas med! Gud flyr inte! Om vi flyr andra människors lidande flyr vi samtidigt oss själva!

Någon sa en gång: Gör som Gud: Bli människa!

Vad innebär det att vara människa i denna så ofta cyniska och kalla värld?

Kanske kan det vara att säga nej till de krafter som skapar distans mellan oss själva och lidandet och samtidigt försöka avkläda dem deras, till det yttre vackra ansikte och visa upp vilka de egentligen är?

Broder Kim

Att välja ett annorlunda liv för att vara sig själv

Många är dem som bekänt sig som kristna och av människor i sin närhet fått fundersamma blickar riktade mot sig och frågor uttryckande främlingsskap.

För många år sedan pratade jag med en kvinna som jobbar inom kyrkan och som berättade att en vännina till henne uttryckt: "Vad skönt, du är ju precis som vilken annan vanlig människa som helst. Du dricker och svär o.s.v." Kanske återger jag inte citatet helt korrekt men det återspeglar ändock andan i det som jag uppfattade det. Personen hade förväntat sig att denna kyrkans kvinna skulle vara annorlunda, något som säkert skrämde henne, men till sin [glada] förvåning upptäckte hon en jämlike, någon som levde sitt liv ungefär som hon själv, trots att denna person bekände sig som kristen! Det som för oss människor är främmande skrämmer oss ofta (själv var jag oerhört rädd för färgade människor som barn) men samtidigt så lockar det oss till nyfikenhet, allt är inte likriktat, det finns olikhet, det finns människor som inte lever precis som jag. Frågan är om Jesus kallar oss bort från att vara jämlikar? Troligtvis inte! Kallar Han oss till att uppfatta oss som bättre än andra? Nej, högmod är en mycket destruktiv kraft och aktivitet! Kallar Han oss till att vara annorlunda? Både JA och NEJ! Han kallar oss att vara annorlunda från världen, men samtidigt kallar Han oss att vara människor, sanna människor, de vi innerst inne längtar efter att vara!

Ett stort och i mänsklig kraft (och ur mänsklig rädsla sprunget) stort projekt inom många församlingar idag verkar vara att sänka trösklarna. För många år sedan fick jag lyssna på hur två kyrkliga medarbetare med emfas menade att det är av yttersta vikt att ha låga trösklar för att människor ska våga kliva innanför kyrkans portar. Därför: Som mest en trosfärgad sång under förmiddagssången, inte mer, det måste jag väl förstå? Taktiken var att sakta men säkert få människor att till slut vilja komma på familjegudstjänsten. Tanken var god, men ter sig fortfarande främmande för mig! Människor är säkert ofta rädda inför vad de ska möta när det väl kliver in i "kyrkans värld" men kan det inte vara så att dem faktiskt känner en viss besvikelse när världen där innanför kyrkporten ser precis likadan ut som världen utanför? För en tid sedan samtalade jag med en ung tjej som blivit aktiv inom kyrkan. Hon menade att hon inte skulle vilja ta med sig en [icke-kyrklig] vän till ungdomsgruppen eftersom det mesta man gör där är att käka pizza, pyssla... och rent allmänt inte tala om Gud.

Jag minns så många gånger jag själv sagt i mötet med människor: "Det enda vi gör är inte bara att läsa Bibeln och sitta och be" som om det är tvunget att erkänna dessa två "sysselsättningar" som något tråkigt så att människor vill komma. Tänk om jag istället sagt: Att läsa Bibeln och be är måhända inte det enda vi gör, men vi gör det och det är viktigt för mig att få göra det, kom med och se hur det är! Kanske skulle människor upplevt mig som wacko men kanske skulle de också tilltalas av min glädje att ta del i det för dem annorlunda. För det annorlunda skapar som sagt nyfikenhet. Vad finns det för lockelse i att komma till ett sammanhang som promotas som en spegelbild av det som ungdomar (eller för den delen vuxna) redan upplevt, bara att den sker innanför andra väggar, i en byggnad som har en klocka i ett torn?

Vad jag själv önskar i mötet med kyrkans folk är inte en präktig självrättfärdighet där alla som inte lyckas leva upp till de krav som dess sammanhang ställer, bedöms som hemska syndare av dessa. Jag tror mig behöva möta ödmjuka människor som lyckats bryta med världens herravälde över dem, om så bara lite grann, för att själv bli inspirerad till att våga!

Kanske har fler än jag upplevt känslan av att det världen har att erbjuda inte räcker till? En önskan om att våga begära skilsmässa med världen för att få smaka något större! Hur lätt blir det när den kristne känns igen som någon som lever på världens premisser och efter dess uppsatta ideal, normer och beteendemönster? Vad finns det för något större att längta efter om annorlundahet inte existerar utan den likriktning som finns i världen också råder i kyrkan? Är det i princip bara klocktornet och inredningen som är skillnaden så är det väl ändå lättast att stanna i världen? Hur vore det om vi mötte människor som inte bara lever sina liv i en miljö med annorlunda inredning utan som också i sitt inre har fått en annan inredning och i sitt liv en annan inriktning? Det är ju nämligen en skillnad mellan likriktning och inriktning. Om Jesus hade varit precis som alla andra hade människor då varit särskilt intresserade av att lyssna på Honom? Hade människor då valt att ge sina liv till Honom och varit beredda att gå i döden för Honom?

Det är något annorlunda med Jesus och jag tror att just detta annorlunda lockar människor eftersom det talar till dem vi innerst inne är. Våra sanna jag som söker sitt sanna vara och känner besvikelse mot världen som kom med så vackra, men ack så tomma löften.

Det berättas om Polykarpos som var biskop i Smyrna i början av det andra århundradet att när han blev beordrad att förneka sin tro på Kristus (de kristna sågs som upprorsmakare eftersom de vägrade offra till den romerska kejsaren av trohet till Kristus) ifall han inte ville bli levande bränd på bål! På detta sägs Polykarpos ha svarat:

Jag har i åttiosex år tjänat Kristus och Han har aldrig svikit mig, så varför skall nu jag svika Honom?

De romerska myndigheterna försökte stävja den kristna rörelsens expansion genom att blodigt avrätta dem som inte förnekade sin tro. Effekten blev den motsatta. Människor strömmade till denna rörelse i vilken de fanns människor som var beredda att gå i döden för sin Mästare! Någon sa en gång: "Martyrernas blod är kyrkans utsäde".

Den tro vi lever i finns det fog för att vara stolt över och att stå upp för! I ett samhälle där trohet allt mer ses som något negativt (vem har inte hört reklamen: Vill du vara otrogen?) så kan kristnas trohet till sin Mästare bli ett levande vittnesbörd på att det finns något större... Något som människor varit beredda att gå i döden för! En man som själv gick i döden, av kärlek till människor!

Broder Kim


Mitt liv i dina händer

Igår kl.  16.45 begav jag mig ner mot skolan för att njuta av några timmars studerande. Väl nere på plats upptäckte jag dock att skolan för dagen skulle stänga klockan 17.00 vilket tvingade mig att vända på klacken igen. Mitt i känslan av besvikelse att inte kunna spendera några härliga kvällstimmar på skolan så slog mig den fina idén att bege mig till Din Bok (en bokhandel med "kristen litteratur" i Örebro) för att stilla min hunger efter något nytt att läsa. Klockan 18.30 var jag på plats hemma igen med 3 böcker i påsen. Den första har jag nu läst ut och jag vill utifrån den lämna några tankar här på bloggen.

Boken heter Mitt liv i dina händer. Den är skriven av karmelitbrodern Wilfrid Stinissen och handlar om överlåtelse. Överlåtelse presenteras i boken som att lämna sig själv till Guds vilja, vilket sker i flera steg för att Gud slutligen skall kunna bli den som handlar i människan.

Jag läste någon gång i en annan bok att av de tre löften som munken avger då han för resten av livet stiger in i en klosterorden (fattigdom, kyskhet och lydnad) så är det just lydnaden som är det svåraste (inte kyskheten som många av oss säkert skulle gissa) att leva med. Tänker jag efter så ter sig detta ganska snabbt rimligt för mig. Vem minns inte hur det var att som barn vara tvungen att lyda sina föräldrar när de sade nej till något man så gärna ville? Hur många av oss idag känner oss inte främmande för att låta någon annans vilja än vår egen få styra allt i vårt liv? (kanske är just detta något av det mest avskräckande vad gäller att vara fängelseintern). Vi vill så oerhört mycket vi människor och ofta styrs vi (vilket Stinissen påpekar) av våra impulser kring vad vi för tillfället behöver för vår lycka. Jag vet själv att jag många gånger känt ett tryckande behov av att få nå frid och lycka genom att köpa något jag anser mig behöva. Men tänk att vad jag än köper så är detta något förgängligt. Tingen och skapelsen vittnar om Gud, men är inte Gud, och ändå tillber vi dem så ofta (för hur stor är egentligen skillnaden mellan "dansen kring guldkalven" och den överväldigande euforin över vårt senaste klädinköp?).

Stinissen berättar att han en gång frågade en vän om Gud har en vilja för allt, även de minsta ting? Vännens svar kom omedelbart: - Självklart! Annars skulle lydnaden inte ha någon mening! (s.65)

Guds vilja kan vi alltid söka. Om han ser och bryr sig om varje människa på denna jord (varje en av flera miljarder) så bryr han sig också om alla de många val vi gör i våra liv.

Stinissen ger på sidan 86 i sin bok en god anledning till varför det är gott att låta sin egen vilja stå tillbaks och låta Guds vilja ske istället: Så länge jag autonomt fattar beslut blir allt som händer jag-centrerat och märkt av jagets begränsningar.

Att vi själva tror att vi alltid vet bäst är en rimlig konsekvens av den kulturanda som drivit oss till att tro att vi i oss själva är det högsta bästa, jordens mittpunkt och vårt livs Gud.

Men vi är ju ganska små vi människor. Det liv vi fått har någon annan gett oss. I första ledet bakåt våra föräldrar men längst tillbaks den Någon som är större än oss själva. Om Gud är kärlek och Gud vill oss väl så är det troligt att Han vet vad som är bäst för oss och vad som kommer ge oss lycka och ett gott liv.

Det kan låta som en floskel men Gud har en vilja för vårt liv.

Kanske är den viktigaste viljan, viljan att lägga sin egen vilja under Guds vilja!

På bokens inre pärm är skriven en vacker bön av Broder Charles av Jesus (1858-1916) som Stinissen återkommer till flera gånger i boken och som jag här slutligen vill återge:

Fader,
jag överlämnar mig åt dig,
gör med mig vad du vill.
Vad du än gör med mig
tackar jag dig.
Jag är redo till allt.
Må bara din vilja ske med mig
och allt du skapat;
jag önskar ingenting annat, min Gud.

Jag lägger mitt liv i dina händer,
jag ger dig det, min Gud,
med all mitt hjärtas kärlek,
för jag älskar dig,
och det är ett behov för mig
att få ge mig,
att få överlämna mig i dina händer,
utan förbehåll,
med en oändlig förtröstan,
ty du är min Fader.



Frid i natten önskar broder Kim

Vad får definiera oss?

Att leva i Sverige idag är för många att leva i en konsumtionskultur där det varken råder brist på utbud eller valmöjligheter! Mitt i denna kultur bor det individer som har präglats av det samhälle som lärt dem att man själv utifrån den stora marknaden måste plocka ihop de varor som ska få definiera en, skapa ens identitet. Eftersom utbudet och valmöjligheterna i princip är obegränsade så blir detta för många ett heltidsjobb. Oftast har individen något slags mönster för själva konsumtionen (ofta pådyvlat av någon proffstyckare) men själva arbetet måste ändå utföras, vad passar in, vad måste bort? Mitt i alla listor av hissningar och dissningar kanske somliga ser den individualistiska subjektivitetens genombrott och glädjer sig (friheten sitter ju i att det är min egen känsla och mitt eget tycke som styr allt, och om alla får vara sådär "härligt" fria så har ju också jag rätt att användamig av den möjligheten), andra kanske ser den individualistiska subjektiviteten som ett väl promotat uttryck frenetiskt använt för att kunna täcka det faktum att marknadskrafterna har oss i sin hand, att många av oss helt enkelt är slavar under uppenbara men för oss subliminala påverkanskrafter. "Man vill ju liksom ha de vita lurarna till sin iPhone"? Ja kanske vill man faktiskt det, men varför vill man faktiskt det?  

Någon vill faktiskt få sin vilja igenom och lyckas få oss att känna att vi måste få vår "vilja" igenom för att nå lyckokänslor. Storföretagen vill tjäna stora pengar och de lyckas ofta göra det genom en fantastiskt kreativ marknadsföring. Idag säljer man ju ofta en "livsstil". Denna byggs genom konumtion av olika "livsstilsprodukter". Vilken stil tycker man om? Är det American preppy som gäller, bohem eller något av de andra alternativen? Är man den sportiga typen eller en som vill signalera rikedom och framgång (är det då brat som gäller även om många verkar ha tröttnat på backslick nuförtiden)? 

Valen är så många och vi är så otroligt utelämnade åt oss själva. Somliga skulle vilja kalla det frihet (särskilt storbolagen skulle jag tro) men jag själv känner en trötthet över denna förbannelse. Vad krävs för att jag ska passa in, vilka koder måste jag följa?

Främst av allt, vems vilja vill jag lyda?

I Bibeln talas det många gånger om Guds vilja. Hur många känner inte igen orden: ...låt Din vilja ske...? Kanske får denna korta mening många att sätta i halsen? Vadå låta någon annans vilja ske? Det är ju MIN vilja som ska ske! Men om vi då för en stund reflekterar kring att flera av oss springer storbolagens viljeärenden ständigt och jämt så kanske vi förstår att vår vilja också påverkas av andras viljor. Om vi ser till aktieägarna i många storbolag? Hur många av dem önskar inte tjäna så stora pengar som möjligt, så snabbt som möjligt och med noll intresse i vad kostnaden för omvärlden blir (miljöpåverkan, dåliga löner och arbetsvilkor). Idag verkar det ju dock bli allt mer inne att tänka ekologisk och utifrån vad som är hållbart för miljön. Kom denna mentalitet in i storbolagen för att det helt plötsligt gick upp för dess ägare och ledare att det är en fantastisk skapelse vi lever i som vi måste ta om hand eller används detta "tänk" i själva markandsföringen för att än mer mana till konsumenterna till konsumtion och samtidigt sänka deras ångestnivå? Om det är hållbart att shoppa så måste jag väl kunna shoppa gränslöst? Nja, överkonsumtion mår nog iallfall inte själen bra av. Kanske behöver vi något mer hållbart till att definiera oss. 

Jag tror att det finns en Gud som skapat både himmel och jord och allt vad som där ryms och lever. Jag tror också att denne Någon ser vad som är gott och vad som är bra för människan och för skapelsen. Framförallt tror jag att denne Någon har en gränslös kärlek för människor och vill dem väl. Jag tror att Gud är den som på det allra djupaste planet kan förklara vår identitet och att denna kommer till ytan när vi låter denne Någon vara den som definierar oss. 

"Jag är kristen" betyder någonting, kanske detta: att en person valt att låta sig definieras utifrån Honom, i vilkens vara vi tror oss finna vår djupaste identitet.

Om världen har utelämnat mig åt mig själv så vill jag med glädje utelämna mig själv åt den Gud som beskrivs som kärlek och som jag tror gav allt för mig. Det världen kallar för frihet kallar jag för ensamhet. Utan Gud, inte jag! 

Det finns en bön som avslutar många människors dagar, en bön som Jesus själv bad innan Han stängde ögonen på Golgata: I Dina händer befaller jag min ande!

Broder Kim

Nu lever Han

Lägenheten har förvandlats från kaos till ordning och jag förstår verkligen varför ordning är något bra. Kanske förnimmer jag en sådan känsla som Herren Gud måste haft då i begynnelsen då Han gav allt sin rätta plats och skapade ordning i sitt kosmos. I filmen "Bruce den allsmäktige" säger Gud (Morgan Freeman) vid ett tillfälle efter att ha städat tillsammans med Bruce att "allt som blivit smutsigt kan bli rent igen". Gud kan nog göra allt trasigt helt, ta itu med allt vårt skräp och göra oss fria! Det är i alla fall min förhoppning!

Då så mycket tid gått åt till städning så har studierna fått stå tillbaks lite under dagen men jag ska snart försöka bege mig in i Lukasevangeliets värld en stund genom kommentarläsning, himla intressant. PÅ Jesu tid fanns många regler för socialt umgänge och beröring mellan människor. Många människor ansågs orena och därför utanför gemenskapen, därför fick man ej heller beröra dem, komma i kontakt med dem. Vad gör Jesus, jo Han rör vid spetälska, delar måltidsgemenskap med syndare, väcker döda till liv. Sådan Han är så skall också vi vara! Gud önskar ingen utanför, Gud vill röra vid människor, alla människor. Hur är vi? Vill vi hjälpa en nerpissad        a-lagare upp på benen igen då Han ramlat? Är vi rädda för dem som är sjuka? Drar vi oss bort från dem som stinker eller ser sunkiga ut? Gör vi det så gör vi inte det Gud vill? Vågar vi släppa in människor genom att visa att vi vågar beröring? Om vi gör det så gör vi det Gud vill och det Gud gör!

Fick för ett par dagar sedan en gåva från kära Ulrica Stigberg som jobbar som präst på Fryshuset i Stockholm. Nyligen var hon tjänstledig därifrån under 1 års tid och jobbade på Strängnäs stift i vilket sammanhang jag fick lära känna henne genom mitt uppdrag i Svenska Kyrkans Unga. Ulrica är för mig en stor förebild, som individ och präst och det värmer att hon tillsände mig sin senaste bok.



 Gott thé ur den fina muggen som jag fick av min älskade syster Lisa på min födelsedag! Och så min Lukaskommentar med god läsning till det!

Broder Kim

När ljuden tystnar

Jag har under ett par dagar minimerat mitt användande av mailen samt haft telefonen avstängd. Det har varit en underbar stund av lugn och ro! Sann frihet är kanske inte att ständigt vara kontaktbar utan att få skapa sig ett rum som stundtals får vara ostört.

Kunde igår lämna in min recension av en engelsk bok om teologin hos evangelisten Lukas. Skönt det och det är nu dags att ge sig på en ny uppgift i Nyandlighetskursen.

Hösten är här och jag älskar att få sätta på mig lite tjockare kläder och njuta av ett större mörker. Jag hoppas att kunna ge mig ut i skogen snart för lite svampplockning. När jag var yngre var det något av det roligaste jag visste. Jag minns hur jag och min goda vän Frej plockade svamp i skogen för att kunna sälja till lärarna på skolan och göra oss en peng. Snacka om ekologiskt och närproducerat!

Jag längtar faktiskt efter att komma ut mer i naturen. Att få slippa höra bilarnas ljud, slippa se asfalterade gator och andas in doften av skog och mylla. Att få vara där naturen förblivit någorlunda orörd, där människan inte skövlat!

Ja vad är egentligen meningen med all skövling, all exploatering? Tänk om vi alla kunde leva lite enklare, köpa mindre massproducerat och mer lokalt och ekologiskt? Ibland funderar jag på hur luften för 200 år sedan kändes att andas. Eller för 1000 år sedan! Hur smakade maten förr i tiden innan alla avgaser, genmodifierat foder o.s.v.? När Gud gav oss jorden bad Han oss inte att skövla och misshandla den. Han bad oss att lägga den under oss och den meningen verkar ha fått många att tro att vi kan suga ut skapelsen bäst det bara går. Tänk om det istället var så att Gud ville att Hans skapelses krona, människan, med all den kunskap hon har fått och kan förkovra, med medvetenhet om gott och ont blev kallad till att vårda och gott förvalta denna underbara gåva vi fått?

Under sommaren har Emma och jag odlat en hel del här hemma på balkongen. Tomater, morötter, sallad och solros. De sista morötterna skall snart tas in. Inför nästa sommar har vi redan planer på hur och vad vi ska odla. Men först höst, vinter och vår innan det är dags!



Broder Kim

Din kärlek

Vad handlar livet egentligen om? Vad är viktigt att uppnå innan jag lämnar in?

Jag tror att ett ord som ganska bra kan beskriva många människor är ordet strävande. Att sträva är något gott, det visar ju att vi vill något och att vi försöker nå det. Frågan är kanske bara vad vi strävar efter. Om vi skalar bort sak efter sak som vi kämpar efter, utifrån vilka av dessa som är mindre viktiga; vad kommer då kärnan att bestå av? 

"Den skotska katekesen frågar; varför skapades jag? Jag skapades för att tillbe Gud!" Dessa två meningar har verkligen fastnat hos mig! Ibland när jag tänker efter så finns det nog en massa saker som jag kan vara utan! Något jag inte kan vara utan är dock hoppet om Guds existens och Hans makt! Jag har i livet upptäckt att något av det mest fantastiska som finns är att tillbe. Känslan när jag vänder mig mot Gud i tacksamhet och förundran är överväldigande och ojämförbar. Tillbedjan är att visa sin kärlek, ge sitt gensvar, visa sin glädje och tacksamhet! Tillbedjan är att vända sig mot den som har vänt sig till mig och gett allt för min skull!

Sedan en ganska lång tid tillbaka har jag i min facebook-profil haft följande mening inskriven: "He died for me, now I live for Him". Jag tycker att det är en fantastisk mening och min bön är att jag för var dag allt mer ska kunna stå för den senare delen av den.

Det är så lätt att alla jordiska bekymmer kväver oss och får oss att glömma. Men Guds kärlek har förändrat allt. Det är genom denna kärlek vi behöver se alla våra jordiska bekymmer, för att ge dem dess rätta proportion och för att finna en lösning som bygger på kärlek.

"Jag vill sjunga om Din kärlek, att Du älskar mig, jag vill sjunga om Din kärlek, att Du dog för mig" /Eldkollektivet

Om kärleken får vara vår prioritetsgrund... Vad skulle vi plocka bort?

Broder Kim

Tidigare inlägg
RSS 2.0