Och det är Du!

Söndag morgon är här, om en knapp timme sätter jag mig i bilen med Staffi ut mot Näshulta för att sjunga i mässan där och sedan vidare mot Husby-Rekarne för ett solistuppdrag till. Just nu hoppas jag bara att rösten ska hålla, att näsan inte ska rinna och att vi väljer bra stycken att framgöra, förkylningen kom inte allt för lägligt. Men, men jag får hoppas att det går bra och att allt är prima tills på torsdag då det är dags för framträdande igen.

Hade en dröm inatt, en av dem som kommer ibland och alltid handlar om i princip samma sak, som alltid är nostalgiska, som alltid gör lite ont och som ställer samma fråga till mig, om och om igen!


Alla de dagar och minnet av dem som väver samman livet...

Helt plötsligt fick jag nu en känsla att jag vill skriva. Har suttit och läst en del av mina gamla blogginlägg och läst andras och tittat på bilder från förr i tiden. Ord och bilder som föder så många minnen!

Livet är här och nu men så otroligt format av de dagar som varit. Jag uppfattar det ibland som att det är först i efterhand, när det som en gång varit självklart och verklighet blivit ett minne, först då förstår jag hur mycket människor, möten och tider i livet betytt. Kanske är det svårt att uppfatta hur mycket händelser och personer i livet betyder förrän man fått lite distans till det, kanske förstorar saknaden upp känslorna.

Och om och om förstår jag att det inte går att leva i det förflutna, och ej heller allena leva i tanken om framtiden. Dåtiden har format oss och nutiden formar vår framtid. Väldigt mycket handlar främst om vad vi gör av den tid som är just nu, den tid som vi har till vårt förfogande, nuet som formar morgondagen.

Så jag får fråga mig vad som är mest till gagn för min nutid och min framtid och så får jag fortsätta försöka förhålla mig bättre och bättre till det som ligger bakom och alla dess minnen så att jag ser dem i rätt ljus och kan glädjas över allt det som var vackert och värt att glädjas över.

Nu sitter jag och kära syster min vid varsin dator och kollar damernas curling :)

/Kim

Jo

Och även, fastän jag inte vill det så kommer jag tycka illa om mig själv för det här! Men jag ska vila i att Gud älskar mig trots alla mina brister!

Och hoppas att du och jag kan älska varandra! För jag älskar dig alltid! Mer och mer för varje dag som går!

Som solen...


Och ytan går knappt längra att skrapa bort, eller?

Nästintill vart man går, vart man än kommer och vart man än sätter blicken så möts vi av den...

Ibland använder man uttrycket att "man får skrapa lite på ytan", men tänk om det snart inte längre går? Ytligheten tar sig allt mer extrema former.

Jag kommer ihåg när jag var liten och gick i årskurs 4. Jag och de andra eleverna i min klass skulle uppträda på Pilkrog här i Eskilstuna och jag var tvungen (av mina föräldrar, men också för att de var de enda svarta byxor jag ägde just då) att bära "gubb-byxor" eller med ett annat ord kostymbyxor. Jag kommer ihåg min ångest och rädsla för vad dem andra barnen i min klass skulle tycka. Lite senare när klassen skulle uppträda på en luciakonsert i Sporthallen blev min glädje stor när jag fick ett par svarta jeans att ha på mig. Som liten är det mesta svart och vitt och jag blev givetvis arg på mina föräldrar när jag behövde bära dem förhatliga byxorna. Inte för att jag tror att någon annan elev i klassen brydde sig om vilka byxor jag bar, än mindre sa något om dem men rädslan att sticka ut och att vara annorlunda var stor. Redsan som 11-åring visste jag "hur man skulle klä sig" och det är något jag i efterhand kan känna agg mot samhället för. Min mor tyckte att det passade sig med "finbyxor" vid uppträdanden, jag tyckte det inte eftersom jag var ganska övertygad om att dem andra barnen inte skulle behöva ha det. Hursomhelst, jag ville som liten passa in i mallen, eftersom jag kände att det krävdes för att inte sticka ut och för att vara en fullvärdig medlem av gemenskapen.

Jag ställer mig frågan: Ska man som 11-åring behöva bry sig om vilka kläder man har på sig? Borde inte kläderna vara ganska ovesäntliga och leken och glädjen det viktiga?

Nuförtiden känner jag av samhällets ideal på ett lite annorlunda sätt. Fortfarande vet jag vad som passar i olika sammanhang, vad som förväntas. Jag vet att jag kan matcha ihop kläder ganska bra och se "snyggt klädd ut". Nuförtiden känns det dock som att det många gånger kanske handlar just om att "sticka ut", det man själv var rädd för som liten. Man ska helt enkelt ha lite "egnare stil" än andra och vara lite snyggare. Vår personlighet sitter plötsligt i vår klädstil. Vi klär oss efter den gemenskap vi tillhör och efter den trend som just nu råder. Chinos, stora glasögon, tantväskor och så vidare.

För några få år sedan var smink främst förbehållet tjejerna men nu ska även vi killar tänka på make-up. Jag vet inte men det känns som att vi försöker uppnå någon slags jämstälddhetsytlighet genom att vi killar ska behöva snygga till oss på samma sätt som tjejerna. Visst låter det rimligt, jag vill inte alls ha ett samhälle där det är tjejerna som ska försöka locka killarna genom att piffa till sig, men jag undrar om det inte vore bättre om vi alla slapp känna oss så tvingade att förfina oss?

Jag har själv en hel del make-up-prylar i mitt badrumsskåp och jag har kommit att förstå varför tjejer kan tycka det är kul att lägga make-up, jag kan själv finna det tillfredsställande att lyckas med att täcka finnar och ojämnheter och känna sig lite snyggare. Frågan är bara varför jag tycker det är tillfredsställande? Jo för att samhället någonstans har lärt mig att jag ska vara så snygg som möjligt, att det känns bra att få bekräftelse.

Och inte så att jag inte tycker att det är fel med bekräftelse, men vad för slags bekräftelse väger tyngst? Den som säger att jag ser bra ut eller den som ger ett kvitto på att jag gjort något bra?

Saken är väl den att det tar mindre tid och energi att sätta på sig lite snygga kläder och lägga en schysst make-up än att jobba på sin karaktär och att göra goda gärningar.

Jag är rädd för ytlighet, jag tror att den fördummar oss människor när den går till överdrift. När våra tankar kretsar kring hur vi kan bli snyggare, hur vi kan få mer ytlig bekräftelse så skapar vi och driver på ett samhälle där ytan är något primärt där dem som känner att dem inte hänger med får ännu mer mindervärdeskomplex.

Jag vet att jag själv ibland när jag går på stan och ser någon kille som verkligen lyckats matcha kläderna rätt, som har en schysst frisyr och allt bara stämmer kan få mindervärdeskomplex och känna att jag inte riktigt lyckats lika bra. På samma sätt får säkert jag människor då och då ibland genom att jag själv slavar under fåfängan att må dåligt.

När vi slavar under ytligheten och låter den ta upp våra tankar försummar vi också tid och engagemang som skulle kunnat gå till bättre och mer uppbyggande saker. Som att t.ex. studera eller kanske att lägga tid på att hjälpa andra människor i samhället.

Att skippa fåfängan ger en dubbel vinst tror jag. Först så ger vi en motkraft till ytlighetskarusellen och genom vårt eget exempel så tillåter vi andra människor att slippa sminka sig, slippa känna ångest om dem bär gubb-byxor, slippa lägga dyra pengar på märkeskläder o.s.v. Vi kommer befria människor genom att vi själva befriar oss från ytlighetens slavmakt.

För det andra blir det en vinst eftersom vi får tid och kraft till att istället för att tänka på vår egen förfining ges möjlighet till att vi kan förfina vår egen karaktär och personlighet eller/och till att hjälpa samhället och dess människor till det bättre.

Sen finns det dem som grundläggande (och inte förvärvat helt av samhällsidealen) lider av dålig självkänsla och dåligt självförtroende och därför försöker putsa ytan. För dessa är det självklart inte en lösning på problemet att bara sluta sminka sig och köpa märkeskläder. Där handlar det om att människor runtomkring måste hjälpa personen att förstå hur oerhört värdefull denna är och att den duger precis som den är.

Vi som någonstans sett igenom samhällets ideal, vi som vet att vårt värde inte sitter i vår yta och hur väl vi lyckas prestera i fåfängans mening men ändå ibland eller ofta ger oss in i ytlighetskarusellen, jag tror att vi har en uppgift. Att skapa en motkraft, att släppa fåfängan i våra egna liv och därigenom befria andra.

Tänk vad skönt att vakna upp en dag, sätta på sig det första bästa som känns bekvämt, att se sig i spegeln och vara nöjd och att sedan kunna ge sig ut i vardagen och känna att det är viktigare att befria andra från ytligheten än att behöva snygga till sig för att vinna bekräftelse.

Tänk att slippa timmar i klädaffärer och timmar framför spegeln försökandes täcka finnar och annat med svindyrt smink.

Jag tänker att vad skönt det vore att bara behöva raka skägget när jag känner att det börjar bli obehagligt långt och inte för att jag är rädd att någon ska tycka att jag ser ut som en slusk.

Jag tror att världen skulle må bra av att människor vågade se ut som sluskar och åkerspöken. När ytligheten bekämpas får vi möjlighet att gå djupare. Att lära känna oss själva och andra på djupet. För det är djupt inom oss livet finns..

Kim Baung


RSS 2.0