kimbaung

Gud! Ge mig fullt upp med att se och bryta med min egen synd så att jag inte agerar domare över andras liv! 
Lär mig hellre att leva som Du lär, än vad jag lär! Låt mitt liv vittna om Dig, låt mig växa till och gör mina ord mer och mer överflödiga i det att Ditt Ord tar plats i mig!

Fyll mig med Din kärlek, omslut mig med Din kärlek, tvinga mig med Din kärlek!

Amen!

Det finns ett liv jag önskar och söker, bilden är mig inte helt klar och förhoppningsvis blir den inte det än på länge heller, men jag vet ungefär åt vilket håll jag vill gå! För att komma dit jag vill finns det så otroligt mycket jag behöver jobba med, sådant jag behöver bli bättre på och sådant jag behöver kämpa emot!

Genom varje val formar vi, inte bara vår framtid, utan vi visar också vilka vi är, eller vilka vi önskar vara.

Har vi ett högt mål som vi känner oss långt bort ifrån så tror jag vi kan vara säkra på att det kommer att vara en mödosam resa vi ger oss inpå, en tung väg att gå, inte en sådan med skön asfalt utan mer en slingrig skogsstig med en massa rötter som sticker upp och hotar få oss på fall. Att gå mot målet kommer med all säkerhet kosta oss mycket. Vi måste bereda plats och tid till det som hjälper oss att komma framåt och minska den tid och plats som vi lägger på sådant som får oss att stagnera eller drar oss bakåt igen. På hela denna vandring måste kärleken få vara vår gångstav, våra stövlar, vårt mål i fjärran men också i nuet, den kraft som får oss att vandra, vår tumstock. Vår vandring skall inte vara en egotripp där vi kliver över andra människor för att nå sådant som tillhör det förgängliga, vår vandring skall vara en vandring i Kärlekens mysterium, där vi drar oss allt närmre Gud, våra medmänniskor och oss själva. På denna vandring är det målet som bestämmer medlen. Gud är Kärlek säger Johannes (1 Joh 4:16) och det är Gud vi vill närma oss och leva i gemenskap med. Om då målet får bestämma medlen så är det Kärlekens väg Gud kallar oss inpå. Vi får låta kärleken vara avgörande för våra handlingar och för våra val!

Av kärlek till Gud och våra medmänniskor, av omtanke också om oss själva måste vi ibland göra val som gör ont, både för oss själva och för andra. Kanske kan det te sig motsägelsefullt, om ett val sårar, kan det då vara avgjort av kärleken? Ibland måste vi inte bara välja bort sådant som finns i oss själva för att söka leva i kärlek, ibland måste vi också välja bort sammanhang där det finns människor som vi älskar eftersom dessa sammanhang i det långa loppet riskerar att föra oss bort från kärleken och sluta i egoism, egenvilja och synd! Ibland måste vi välja bort sammanhang för att tjäna Gud, välja bort sammanhang för vår egen frälsnings skull och av omtanke om människor vi älskar!

Kanske kan detta te sig som en svag människas resonemang, en sådan som alltid vill skylla på alla andra och på omgivningen och omständigheterna och aldrig se sitt eget ansvar och sin egen roll. Till hälften vore det sant. Att vara svag och våga erkänna det är inte fel utan ödmjukt. Att våga se och erkänna att vissa sammanhang har stor negativ  dragningskraft på oss, och därför välja bort dem borde rimligtvis anses klokt! Sammanhanget påverkar oss, och att välja bort ett sammanhang betyder inte att vi skyller ifrån oss, det betyder att vi har nått insikt om oss själva och hur svaga vi är. Vi skall ropa till Gud om hjälp, men vi måste också våga se oss själva sådana vi är just nu, se vår svaghet, upptäcka gränserna och av kärlek till Gud, andra, och oss själva hålla oss inom dem. Inte bli högmodiga, tro att vi är Gud och klarar allt, utan att se att vi är svaga och utifrån denna insikt och av kärlek göra goda val!

Kärleken kostar, men kärleken är den enda vägen!


Kim Baung

Sann mänsklighet måste rimligtvis ha någonting med oss människor att göra. Vi människor bildar tillsammans mänskligheten, men frågan (frågorna!) är: vad är mänsklighet och vad är sann mänsklighet?

”Man är inte mer än människa” är ett väl myntat uttryck som ger ett allmängiltigt försvar för våra tillkortakommanden och snedsteg, som om att människans främsta kännetecken är misslyckandets. Det ligger givetvis sanning i påståendet, vi människor misslyckas och vi gör fel men det är inte ytterst meningen med våra liv och ej heller vår längtan tror jag. Vi människor längtar efter att göra gott, för andras glädje är för oss en större glädje än den glädje vi kan vinna genom profiterande på andra människor, som för dem leder till olycka och sorg, i vilken process vi samtidigt förminskar oss själva. Frågan är: kan vi vinna ens någon egen egocentrisk glädje på att göra vinst på andra människors bekostnad? Kanske, om vi ser oss själva som helt utanför en gemenskap, om vi i ordets sanna mening uppfyller vad det innebär att vara egocentrisk, att helt vara sitt eget centrum och ointresserad och likgiltig för alla andra runtomkring (bortsett från när andra kan bidra till ens eget välmående) (märk också väl att detta är min egen definition av ordet på rak arm). Jag tror inte det finns särskilt många helt renodlade egoister som helt struntar i andra människor. Jag är dock beredd att tro att många av oss (jag dömer nog mycket utifrån mig själv nu), t.ex. jag själv, alltför ofta reflekterar kring oss själva utifrån ett tydligt jag, istället för ett vi. Det är ”jag” och så de ”andra”. Men ensam kan ingen bilda en mänsklighet och ej heller utöva mänsklighet.

Om mänsklighet faktiskt kan rymma både det onda och det goda i oss så är frågan om sann mänsklighet är något distinkt annorlunda eller mer än mänsklighet. Mänsklighet kanske i så fall beskriver hela det spektra av känslor, tankar, idéer, byggstenar m.m. som ryms hos alla oss människor i mänskligheten, sådan mänskligheten ser ut idag.

Mänsklighet handlar om två saker, den mänsklighet vi tillsammans som människor utgör och den mänsklighet vi visar, en slags inriktning (och utriktning) på oss själva som personer.

För att visa mänsklighet behövs andra människor än jag själv och jag måste se längre än till mig själv för att uttrycka denna mänsklighet.

Vi är inte mer än människor men inte heller mindre än människor. Vi kan ha ett mål, att hela tiden söka bli bättre individer istället för att nöja oss med vart vi står idag och ständigt försvara oss med undanflykter.  

Det är min tro att Gud vill att vi ska finna oss själva i gemenskapen med honom och med andra. Sant mänskliga blir vi först när vi finns i gemenskap med andra och när vår gemenskap med Gud fungerar. Vi är mänskliga när vi låter Gud vara Gud och inte själva försöker ta Guds plats.

Vad är då sann mänsklighet? Kanske att istället för att krampaktigt tänka ”jag” så istället tänka ”vi” (och då ”vi” som i en enda mänsklighet). Att inte låta oss definieras av allt som gått fel, alla våra tillkortakommanden, utan att se till vilka vi i grunden och från början är, Guds barn som är tänkta att leva i en kärlekens gemenskap med honom och varandra, en gemenskap där allt är gott. Sann mänsklighet beskriver kanske den ursprungliga tanken med människan mer än exakt den situation vi befinner oss i idag. Visst kan vi stå kvar här men vi kan också söka oss framåt genom att söka oss bakåt.


Vi lever i individualismens och självcentreringens guldålder men vi är inte tvungna att leva efter denna tidsålders premisser.

Att ge upp sig själv för andra handlar inte om att man själv (ens personlighet av drömmar, egenskaper m.m.) slutar att existera utan mer om att man börjar se sig själv som en del av mänskligheten och upptäcker att det som är gott för hela mänskligheten också är gott för mig. Tänk att få gå utanför sig själv ibland för att möta sig själv i sina bröder och systrar och i gemenskapen som vi bildar tillsammans… Mänskligheten!



Kim Baung

Det berättas gång på gång i Bibeln att ingen människa kan se Gud och leva. Jag gissar att Guds härlighet är för stor för en människa att mäkta med, Gud är övermänsklig och våra mänskliga begränsningar gör det omöjligt för oss att möta honom öga mot öga.

I Bibeln uppenbarar sig bl.a. Gud i molnet och i den brinnande busken men främst av allt och ytterst i Jesus Kristus som är Guds bild. I Sonen är Fadern förklarad och i Sonen möter vi Gud och kan se Gud. Gud har i Kristus gett oss en möjlighet att se honom, utan att dö. I Kristus har han gett oss sig själv, vägen till livet.

Det berättas också i Bibeln, på några av de första sidorna, att Gud har skapat människan till sin avbild. Detta betyder att vi på något sätt återspeglar Gud, vilket också i förlängningen betyder att vi kan se skymtar av Gud i varandra, vi bär på något sätt, på Gudslikhet.

Och så har vi våra Gudsbilder, våra idéer om hur Gud är, hur Gud ser ut. I dessa bilder ligger nog ofta önskningar om hur vi vill att Gud ska vara men här ryms också vår erfarenhetsmässiga bild av Gud och de bilder som Bibeln ger oss.

Det är fantastiskt men samtidigt svårt att fundera kring Gud eftersom man aldrig blir riktigt klar.

Det går alltid att komma djupare in i relationen med Gud, det finns alltid mer att lära känna. Gud är större än de bilder vi målar upp av honom, han är större än det vi hittills har erfarit.

Ingen av oss kan måla en bild och säga: Det här är Gud! Men vi fortsätter måla, för vi kan inget annat göra.

Den Gud vi skymtat vill vi berätta om!


/Kim Baung

Många är nog bra på att be för de fattiga, för de som lider, för de som ingen ser. Många sänder med säkerhet böner till Gud om hjälp och omsorg för de hemlösa, för de hungriga, för de som lider under missbruk och för de familjer och människor som lider under någon annans missbruk.

Att be är helt i sin ordning, kyrkan har bett i alla tider, kyrkan har levt i bönen, andats bönen! Bönen är ett samtal med Gud men ibland ter det sig som att bönen för oss har blivit en envägskommunikation till Gud för att påtala alla de problem Han snarast bör rätta till genom sin stora godhet, som om Gud inte ser som om Gud inte vet.

Vi skall påtala för Gud, sucka ut vår smärta över all smärta i världen, gråta och klaga för den skapelse som lever i förnedring, ropa efter förbarmande över alla de som lider… men vi måste också låta bönen slå mot oss själva, låta dess slagsida träffa också oss. Kanske är det så att varje gång det ropas efter förbarmande så viskar Gud: Förbarma dig! Varje gång vi sänder en bön till Gud om att de hungriga skall få äta sig mätta så viskar Han: Dela ditt bröd! Varje gång vi gråter för dem som ingenting har så (kanske?) Gud gråter över alla dem som valde att behålla så mycket för sig själva.

Var det detta Gud skapade oss till? Ett delat folk där den lilla delen lever gott på den stora gruppens fattigdom och hunger. Skapade Gud oss så att vi girigt kunde behålla så mycket vi kan av det vi tror är vårt?   

Hur vore det om bara en liten del av vår egen kropp fick det den behövde och den resterande delen fick leva i ständig hunger och undernäring? Kroppen skulle aldrig vara hel och till slut skulle också den välnärda delen dö, för alla delar behövs för att bära upp kroppen. Vår värld blir aldrig hel så länge delar av den lider. Vi kan förneka och hålla oss inom vårt smala lilla sammanhang och stänga den övriga världen ute, låtsas som om den inte finns men ett liv i lögn och förnekelse bygger inte heller någon hel människa.

I Nattvardens Gudstjänst ber vi ”Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd”.

Det bröd som är Kristus räcker till alla, men frågan är om det andra brödet delas så att det räcker till alla? Ser vi oss som en enda kropp?

Kim Baung