kimbaung

Nästintill vart man går, vart man än kommer och vart man än sätter blicken så möts vi av den...

Ibland använder man uttrycket att "man får skrapa lite på ytan", men tänk om det snart inte längre går? Ytligheten tar sig allt mer extrema former.

Jag kommer ihåg när jag var liten och gick i årskurs 4. Jag och de andra eleverna i min klass skulle uppträda på Pilkrog här i Eskilstuna och jag var tvungen (av mina föräldrar, men också för att de var de enda svarta byxor jag ägde just då) att bära "gubb-byxor" eller med ett annat ord kostymbyxor. Jag kommer ihåg min ångest och rädsla för vad dem andra barnen i min klass skulle tycka. Lite senare när klassen skulle uppträda på en luciakonsert i Sporthallen blev min glädje stor när jag fick ett par svarta jeans att ha på mig. Som liten är det mesta svart och vitt och jag blev givetvis arg på mina föräldrar när jag behövde bära dem förhatliga byxorna. Inte för att jag tror att någon annan elev i klassen brydde sig om vilka byxor jag bar, än mindre sa något om dem men rädslan att sticka ut och att vara annorlunda var stor. Redsan som 11-åring visste jag "hur man skulle klä sig" och det är något jag i efterhand kan känna agg mot samhället för. Min mor tyckte att det passade sig med "finbyxor" vid uppträdanden, jag tyckte det inte eftersom jag var ganska övertygad om att dem andra barnen inte skulle behöva ha det. Hursomhelst, jag ville som liten passa in i mallen, eftersom jag kände att det krävdes för att inte sticka ut och för att vara en fullvärdig medlem av gemenskapen.

Jag ställer mig frågan: Ska man som 11-åring behöva bry sig om vilka kläder man har på sig? Borde inte kläderna vara ganska ovesäntliga och leken och glädjen det viktiga?

Nuförtiden känner jag av samhällets ideal på ett lite annorlunda sätt. Fortfarande vet jag vad som passar i olika sammanhang, vad som förväntas. Jag vet att jag kan matcha ihop kläder ganska bra och se "snyggt klädd ut". Nuförtiden känns det dock som att det många gånger kanske handlar just om att "sticka ut", det man själv var rädd för som liten. Man ska helt enkelt ha lite "egnare stil" än andra och vara lite snyggare. Vår personlighet sitter plötsligt i vår klädstil. Vi klär oss efter den gemenskap vi tillhör och efter den trend som just nu råder. Chinos, stora glasögon, tantväskor och så vidare.

För några få år sedan var smink främst förbehållet tjejerna men nu ska även vi killar tänka på make-up. Jag vet inte men det känns som att vi försöker uppnå någon slags jämstälddhetsytlighet genom att vi killar ska behöva snygga till oss på samma sätt som tjejerna. Visst låter det rimligt, jag vill inte alls ha ett samhälle där det är tjejerna som ska försöka locka killarna genom att piffa till sig, men jag undrar om det inte vore bättre om vi alla slapp känna oss så tvingade att förfina oss?

Jag har själv en hel del make-up-prylar i mitt badrumsskåp och jag har kommit att förstå varför tjejer kan tycka det är kul att lägga make-up, jag kan själv finna det tillfredsställande att lyckas med att täcka finnar och ojämnheter och känna sig lite snyggare. Frågan är bara varför jag tycker det är tillfredsställande? Jo för att samhället någonstans har lärt mig att jag ska vara så snygg som möjligt, att det känns bra att få bekräftelse.

Och inte så att jag inte tycker att det är fel med bekräftelse, men vad för slags bekräftelse väger tyngst? Den som säger att jag ser bra ut eller den som ger ett kvitto på att jag gjort något bra?

Saken är väl den att det tar mindre tid och energi att sätta på sig lite snygga kläder och lägga en schysst make-up än att jobba på sin karaktär och att göra goda gärningar.

Jag är rädd för ytlighet, jag tror att den fördummar oss människor när den går till överdrift. När våra tankar kretsar kring hur vi kan bli snyggare, hur vi kan få mer ytlig bekräftelse så skapar vi och driver på ett samhälle där ytan är något primärt där dem som känner att dem inte hänger med får ännu mer mindervärdeskomplex.

Jag vet att jag själv ibland när jag går på stan och ser någon kille som verkligen lyckats matcha kläderna rätt, som har en schysst frisyr och allt bara stämmer kan få mindervärdeskomplex och känna att jag inte riktigt lyckats lika bra. På samma sätt får säkert jag människor då och då ibland genom att jag själv slavar under fåfängan att må dåligt.

När vi slavar under ytligheten och låter den ta upp våra tankar försummar vi också tid och engagemang som skulle kunnat gå till bättre och mer uppbyggande saker. Som att t.ex. studera eller kanske att lägga tid på att hjälpa andra människor i samhället.

Att skippa fåfängan ger en dubbel vinst tror jag. Först så ger vi en motkraft till ytlighetskarusellen och genom vårt eget exempel så tillåter vi andra människor att slippa sminka sig, slippa känna ångest om dem bär gubb-byxor, slippa lägga dyra pengar på märkeskläder o.s.v. Vi kommer befria människor genom att vi själva befriar oss från ytlighetens slavmakt.

För det andra blir det en vinst eftersom vi får tid och kraft till att istället för att tänka på vår egen förfining ges möjlighet till att vi kan förfina vår egen karaktär och personlighet eller/och till att hjälpa samhället och dess människor till det bättre.

Sen finns det dem som grundläggande (och inte förvärvat helt av samhällsidealen) lider av dålig självkänsla och dåligt självförtroende och därför försöker putsa ytan. För dessa är det självklart inte en lösning på problemet att bara sluta sminka sig och köpa märkeskläder. Där handlar det om att människor runtomkring måste hjälpa personen att förstå hur oerhört värdefull denna är och att den duger precis som den är.

Vi som någonstans sett igenom samhällets ideal, vi som vet att vårt värde inte sitter i vår yta och hur väl vi lyckas prestera i fåfängans mening men ändå ibland eller ofta ger oss in i ytlighetskarusellen, jag tror att vi har en uppgift. Att skapa en motkraft, att släppa fåfängan i våra egna liv och därigenom befria andra.

Tänk vad skönt att vakna upp en dag, sätta på sig det första bästa som känns bekvämt, att se sig i spegeln och vara nöjd och att sedan kunna ge sig ut i vardagen och känna att det är viktigare att befria andra från ytligheten än att behöva snygga till sig för att vinna bekräftelse.

Tänk att slippa timmar i klädaffärer och timmar framför spegeln försökandes täcka finnar och annat med svindyrt smink.

Jag tänker att vad skönt det vore att bara behöva raka skägget när jag känner att det börjar bli obehagligt långt och inte för att jag är rädd att någon ska tycka att jag ser ut som en slusk.

Jag tror att världen skulle må bra av att människor vågade se ut som sluskar och åkerspöken. När ytligheten bekämpas får vi möjlighet att gå djupare. Att lära känna oss själva och andra på djupet. För det är djupt inom oss livet finns..

Kim Baung

Mina tankar är så klara nu...

Jag skriver mest bara för att senare kunna påminna mig själv om en förändring jag nu känner i antågande och som jag hoppas och tror kommer ändra mitt fokus och föda radikalitet.

För jag känner att det börjar bli dags att ta steget fullt ut nu. Visst kan man önska att insikten kommit tidigare, men troligtvis kommer den när man är mogen för den och allt är nåd och åter nåd!

Och jag hoppas på att finna vänner som vill försöka dem med, som också känner att det finns något viktigare, som också känner den tilltagande, obekväma känslan av att världen inte kan ge oss det vårt hjärta ropar efter, mötet med Gud.

Vi kan försöka stilla vår törst efter Gud genom att polera vår yta, slava under fåfängan, få fler vänner på Facebook, konsumera mera, söka ytlig bekräftelse och supa bort ångesten, men den sortens törstsläckare föder bara mer törst. Det blir aldrig tillräckligt och vi behöver ständigt mer, vi utvecklar ett beroende och djupt där inne ropar själen efter något eller någon som kan ge den ro.

Detta är vad jag tror om mig själv, jag tänker inte hävda att det nödvändigtvis måste vara på detta sätt för alla andra, men ändå någonstans tror jag att vår själ längtar efter sin upphovsmakare, jag kallar denna upphovsmakare Gud med allt vad det innebär för mig. Inte en gubbe på ett moln, något större. Vi har gjort gubben på molnet till en avbild av våra idéer om Gud och visst känns det som en rimligt dragen slutsats men vi måste minnas att vi är Guds avbilder och att vi som kristna måste söka förstå vem Gud är och vad Gud vill, Han som för oss är uppenbarad i Jesus Kristus, Gud kommen som människa för att vi ska kunna förstå Gud sådan Han är. Sedan har vi jobbet att låta oss formas efter Hans vilja, detta är ett jobb som jag tror att vi som är kristna måste ta på allvar.

Jesus sa till lärjungarna att om dem älskade varandra så skulle människor förstå att dem var hans lärjungar? Så hur gestaltar sig kärlekens gärningar? Dem som får människor att förstå vilken Herre vi har, dem som får människor att förstå hurdan vår Herre är när vi söker vara en avglans av Honom. Hur lyckas vi som kyrka och som enskilda kristna att leva i kärlek?

Den som söker vedergällning stjäl domen från Gud fick jag lära mig häromsistens. Och jag tänker på hur många gånger jag föraktar och dömer människor, och så funderar på om jag har rätt att göra så? För den som sätter sig till doms över andra måste väl också någonstans själv göra sig till Gud. Kanske måste vi också, hur svårt det än är, försöka överlåta domen åt Gud. Vi kan inte döma någon rättvist, ingen av oss är fri från synd och kan kasta första stenen.

Och någonstans litar jag på att Gud som äger domen inte är någon stenkastare, utan att Han är full av nåd!

Några tankar från mig mitt i natten!

Kim Baung

Det är nog dags att jag släpper det här. Du har all rätt att göra vilka val du själv finner nödvändiga och det spelar egentligen ingen roll om någon blir sårad. Det viktigaste är att vara sann mot sig själv och mot andra. Om du nu kommit på att det inte går så är det så och jag respekterar det även om jag faktiskt kan vara ledsen för det.

Det är dags att både du och jag slipper detta spel tror jag för innerst inne mår ingen av oss speciellt bra av det. Kanske har vi lurat oss själva tillräckligt nu.

Så därför hoppas jag att det går bra för både dig och mig, att vi kan finna riktigt lycka i livet som inte förtärs av oro och ängslan och dåliga minnen.

Förhoppningsvis går våra liv vidare utan att vi längre känner varandras andetag! Förhoppningsvis kan vi en dag båda finnas på samma plats utan lust att vilja vara tillsammans och bara tycka om varandra som vänner.

Jag önskar oss båda allt gott och att detta nu är det rätta för oss båda!

Många gånger talade vi om förändring, men jag hoppas att du förstår att du duger som du är! Det viktiga är att tycka att man själv duger, inte förändras för att någon annan vill, bara för att man själv vill det.

Allt gott!