När bönen blir en flykt
Många är nog bra på att be för de fattiga, för de som lider, för de som ingen ser. Många sänder med säkerhet böner till Gud om hjälp och omsorg för de hemlösa, för de hungriga, för de som lider under missbruk och för de familjer och människor som lider under någon annans missbruk.
Att be är helt i sin ordning, kyrkan har bett i alla tider, kyrkan har levt i bönen, andats bönen! Bönen är ett samtal med Gud men ibland ter det sig som att bönen för oss har blivit en envägskommunikation till Gud för att påtala alla de problem Han snarast bör rätta till genom sin stora godhet, som om Gud inte ser som om Gud inte vet.
Vi skall påtala för Gud, sucka ut vår smärta över all smärta i världen, gråta och klaga för den skapelse som lever i förnedring, ropa efter förbarmande över alla de som lider… men vi måste också låta bönen slå mot oss själva, låta dess slagsida träffa också oss. Kanske är det så att varje gång det ropas efter förbarmande så viskar Gud: Förbarma dig! Varje gång vi sänder en bön till Gud om att de hungriga skall få äta sig mätta så viskar Han: Dela ditt bröd! Varje gång vi gråter för dem som ingenting har så (kanske?) Gud gråter över alla dem som valde att behålla så mycket för sig själva.
Var det detta Gud skapade oss till? Ett delat folk där den lilla delen lever gott på den stora gruppens fattigdom och hunger. Skapade Gud oss så att vi girigt kunde behålla så mycket vi kan av det vi tror är vårt?
Hur vore det om bara en liten del av vår egen kropp fick det den behövde och den resterande delen fick leva i ständig hunger och undernäring? Kroppen skulle aldrig vara hel och till slut skulle också den välnärda delen dö, för alla delar behövs för att bära upp kroppen. Vår värld blir aldrig hel så länge delar av den lider. Vi kan förneka och hålla oss inom vårt smala lilla sammanhang och stänga den övriga världen ute, låtsas som om den inte finns men ett liv i lögn och förnekelse bygger inte heller någon hel människa.
I Nattvardens Gudstjänst ber vi ”Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd”.
Det bröd som är Kristus räcker till alla, men frågan är om det andra brödet delas så att det räcker till alla? Ser vi oss som en enda kropp?
Kim Baung
