Vad är sann mänsklighet?
Sann mänsklighet måste rimligtvis ha någonting med oss människor att göra. Vi människor bildar tillsammans mänskligheten, men frågan (frågorna!) är: vad är mänsklighet och vad är sann mänsklighet?
”Man är inte mer än människa” är ett väl myntat uttryck som ger ett allmängiltigt försvar för våra tillkortakommanden och snedsteg, som om att människans främsta kännetecken är misslyckandets. Det ligger givetvis sanning i påståendet, vi människor misslyckas och vi gör fel men det är inte ytterst meningen med våra liv och ej heller vår längtan tror jag. Vi människor längtar efter att göra gott, för andras glädje är för oss en större glädje än den glädje vi kan vinna genom profiterande på andra människor, som för dem leder till olycka och sorg, i vilken process vi samtidigt förminskar oss själva. Frågan är: kan vi vinna ens någon egen egocentrisk glädje på att göra vinst på andra människors bekostnad? Kanske, om vi ser oss själva som helt utanför en gemenskap, om vi i ordets sanna mening uppfyller vad det innebär att vara egocentrisk, att helt vara sitt eget centrum och ointresserad och likgiltig för alla andra runtomkring (bortsett från när andra kan bidra till ens eget välmående) (märk också väl att detta är min egen definition av ordet på rak arm). Jag tror inte det finns särskilt många helt renodlade egoister som helt struntar i andra människor. Jag är dock beredd att tro att många av oss (jag dömer nog mycket utifrån mig själv nu), t.ex. jag själv, alltför ofta reflekterar kring oss själva utifrån ett tydligt jag, istället för ett vi. Det är ”jag” och så de ”andra”. Men ensam kan ingen bilda en mänsklighet och ej heller utöva mänsklighet.
Om mänsklighet faktiskt kan rymma både det onda och det goda i oss så är frågan om sann mänsklighet är något distinkt annorlunda eller mer än mänsklighet. Mänsklighet kanske i så fall beskriver hela det spektra av känslor, tankar, idéer, byggstenar m.m. som ryms hos alla oss människor i mänskligheten, sådan mänskligheten ser ut idag.
Mänsklighet handlar om två saker, den mänsklighet vi tillsammans som människor utgör och den mänsklighet vi visar, en slags inriktning (och utriktning) på oss själva som personer.
För att visa mänsklighet behövs andra människor än jag själv och jag måste se längre än till mig själv för att uttrycka denna mänsklighet.
Vi är inte mer än människor men inte heller mindre än människor. Vi kan ha ett mål, att hela tiden söka bli bättre individer istället för att nöja oss med vart vi står idag och ständigt försvara oss med undanflykter.
Det är min tro att Gud vill att vi ska finna oss själva i gemenskapen med honom och med andra. Sant mänskliga blir vi först när vi finns i gemenskap med andra och när vår gemenskap med Gud fungerar. Vi är mänskliga när vi låter Gud vara Gud och inte själva försöker ta Guds plats.
Vad är då sann mänsklighet? Kanske att istället för att krampaktigt tänka ”jag” så istället tänka ”vi” (och då ”vi” som i en enda mänsklighet). Att inte låta oss definieras av allt som gått fel, alla våra tillkortakommanden, utan att se till vilka vi i grunden och från början är, Guds barn som är tänkta att leva i en kärlekens gemenskap med honom och varandra, en gemenskap där allt är gott. Sann mänsklighet beskriver kanske den ursprungliga tanken med människan mer än exakt den situation vi befinner oss i idag. Visst kan vi stå kvar här men vi kan också söka oss framåt genom att söka oss bakåt.
Vi lever i individualismens och självcentreringens guldålder men vi är inte tvungna att leva efter denna tidsålders premisser.
Att ge upp sig själv för andra handlar inte om att man själv (ens personlighet av drömmar, egenskaper m.m.) slutar att existera utan mer om att man börjar se sig själv som en del av mänskligheten och upptäcker att det som är gott för hela mänskligheten också är gott för mig. Tänk att få gå utanför sig själv ibland för att möta sig själv i sina bröder och systrar och i gemenskapen som vi bildar tillsammans… Mänskligheten!
Kim Baung
