kimbaung

I Telenors nya reklam befinner sig en far och hans två barn på en båt. De kan inte kommunicera med varandra eftersom de har lurarna i öronen och på så sätt har stängt sig för världen.

Reklamen kan nog te sig lite fyndig! Bristen på möjlighet till kommunikation (trots att det verkar vara precis just det allt handlar om idag på livsstilsmarknaden) kommer troligtvis sluta med att familjen kör på grund. Reklamen är inte jätterolig men ett fniss kan nog slippa ur någon.

Reklamen syftar till att vi konsumenter ska köpa en ny telefonmodell av Sony Ericsson, kanske lyckas reklamen göra någon lite sugen på det. Många av oss idag verkar ju ha ett omättligt begär av nytt, men den diskussionen sparar jag till senare. Det jag istället vill fokusera på är det faktum att denna reklam faktiskt kanske uttalar en sanning.

Om vi fortsätter sluta oss för världen runtomkring oss genom den process många av oss är inne i så finns det risk att vi som individer och som samhälle faktiskt kör på grund. Och vilken är då denna process? Jo det är den process i vilken vi tror att vi kommer varandra närmare genom att ständigt vara uppkopplade mot Facebook, mail, nyheter och vara tillgängliga via telefonsamtal och sms. Vi tror att världen har öppnats för oss och på sitt sätt har den det, men genom det sätt på vilket den öppnats har också vi stängt oss för världen. Kommunikation blir en röst från långt bort ifrån eller några ord som bildar meningar på en skärm.

Givetvis kan detta vara något gott, det ger möjlighet att hålla kontakt med dem långt bort, en fantastisk och god möjlighet, men när detta blir en relations- och kommunikationsmodell för flertalet av våra relationer så blir det problem.

Att vara öppen tror jag handlar om att också våga vara öppen för beröring och beröring handlar också om det kroppsliga. Att känna att en annan människa är nära, att det är en person som jag kan se, en människa som har substans. Det är först när människan finns kroppsligen närvarande som hon kan komma riktigt nära, då kan jag inte kan stänga ner chatten eller ignorera de meddelanden jag ges.

Den gode författaren Magnus Malm menar att dagens människor är rädda för beröring. Jag tror att det ligger mycket i hans ord.

Är vi rädda för att komma varandra nära, är vi rädda för djupa relationer i vilka vi skulle kunna vara oss själva? Är våra hundratals vänner på Facebook ett indicament på att vi inte riktigt är bekväma med att bli berörda och ha människor nära inpå oss?

Är jag själv god nog åt mig själv?

Handlar det om att jag vill ha kontroll. Genom att göra mig tillgänglig i etern så uttrycker jag att jag är en relationell varelse, men på det sätt jag gör mig tillgänglig kanske jag också uttrycker att jag har tydliga gränser och att jag vill ha kontroll och kunna säga nej till beröring och kontakt. Uttrycker jag att jag är relationell men att jag bara klarar av att vara det på ett sätt där människor hålls på avstånd. Är jag den personen som stänger ute världen genom att sätta i lurarna!

Har en massiv ytlig bekanskapskrets fått ersätta djupa relationer?

Och mitt i allt detta funderar jag: Hur vill Gud ha det? Jag tänker på att Han valde att kommunicera med oss genom att själv bli människa. Han tog plats mitt ibland oss, Han skickade inte sms eller mail, Han blev människa och kroppsligen närvarande. Och Han ger oss en förebild för hur livet och relationerna skall levas tror jag. Att relationer levs tätt inpå, att relationer bärs upp av människor av kött och blod, att relationer inte kan reduceras till bara en röst eller ord som bildar meningar på en skärm.

För i slutänden blir det för lätt att inte lyssna...

Om jag inte hör dig, finns du då?

Kim Baung