Abstrakt tanke och konkret handling
Jag sitter här och läser och läser. Försöker strukturera informationsmassan och pränta ner någon överskådligt, träffande och sammanfattande. Uppgiften är spännande och utmanande, men samtidigt tröttande och frustrerande. Kunskap, kunskap, kunskap...
Efter reformationen på 1500- och 1600-talet kom en period som inom kyrkohistorien kommit att kallas den "knastertorra ortodoxin". Ortodoxi handlar om "rätt lära" och då många nya kyrkoriktningar bildades efter brytningen med den romersk-katolska kyrkan så var det för dessa viktigt att formulera vad den rätta läran var, särskilt i förhållande till mycket av det som man ansåg vara fel i den romersk-katolska läran. Anledningen till att denna period kom att benämnas just den knastertorra ortodoxin berodde på att teologerna fastnade just i lärofrågor, i doktrin och formuleringar. Plötsligt började folk undra vart hjärtat hade tagit vägen... Man började fråga efter ortopraxi, nämligen "rätt handlande".
Kristet liv handlar inte bara [kanske inte ens särskilt mycket] om tro på lärmomässiga påståenden, även om dessa givetvis är normativt viktiga för den kristnes liv. Kristet liv handlar om efterföljelse, att handla på det sätt som Mästaren gjorde, nämligen att söka "rätt handlande". Att äga kunskap är fantastiskt men om vi fastnar i reflektionen kring ortodoxi så har vi inte särskilt mycket vunnit, utan kanske mer förlorat då vi kommer få lov att säga till den Herre vi bekänt: "Vi visste vad rätt var, men sökte inte leva ut det".
Jag ägnar idag min tid åt studier, åt teoretiska resonemang. Idag har jag också sett någon som i praktiken utövar omvårdnad om medmänniskor. För tillfället känner jag mig en aning knastertorr...
K
Efter reformationen på 1500- och 1600-talet kom en period som inom kyrkohistorien kommit att kallas den "knastertorra ortodoxin". Ortodoxi handlar om "rätt lära" och då många nya kyrkoriktningar bildades efter brytningen med den romersk-katolska kyrkan så var det för dessa viktigt att formulera vad den rätta läran var, särskilt i förhållande till mycket av det som man ansåg vara fel i den romersk-katolska läran. Anledningen till att denna period kom att benämnas just den knastertorra ortodoxin berodde på att teologerna fastnade just i lärofrågor, i doktrin och formuleringar. Plötsligt började folk undra vart hjärtat hade tagit vägen... Man började fråga efter ortopraxi, nämligen "rätt handlande".
Kristet liv handlar inte bara [kanske inte ens särskilt mycket] om tro på lärmomässiga påståenden, även om dessa givetvis är normativt viktiga för den kristnes liv. Kristet liv handlar om efterföljelse, att handla på det sätt som Mästaren gjorde, nämligen att söka "rätt handlande". Att äga kunskap är fantastiskt men om vi fastnar i reflektionen kring ortodoxi så har vi inte särskilt mycket vunnit, utan kanske mer förlorat då vi kommer få lov att säga till den Herre vi bekänt: "Vi visste vad rätt var, men sökte inte leva ut det".
Jag ägnar idag min tid åt studier, åt teoretiska resonemang. Idag har jag också sett någon som i praktiken utövar omvårdnad om medmänniskor. För tillfället känner jag mig en aning knastertorr...
K
Val och väntan
Den oändliga friheten ligger inte i den obegränsade valfriheten utan i avsaknaden av val. Sant fria är vi först när vi inte ser några valmöjligheter, utan är så överlåtna till Guds omsorg och ledning att varje reaktion sker automatiskt och överväganden för vårt handlande är överflödiga. Är det högsta goda att i varje situation fråga sig vad Jesus skulle gjort eller att ständigt söka låta Jesus så ta plats i vårt hjärta och förstånd att Han blir den som handlar i oss?
Vissa dagar består av givande möten. Det kan vara möten med livs levande människor men också möten med andra själar som länge varit döda eller som vi aldrig kommer att möta ansikte mot ansikte, men som talar till oss genom litteratur, konst, musik etc. Idag har varit en sådan där dag, en givande dag, en dag jag vill tacka för! Så tack!
Jag läser just nu en bok av Simone Weil: "Väntan på Gud". Rent temamässigt skulle den passat klockrrent under adventstiden, men hela livet handlar ju faktiskt om en väntan på Gud, både en väntan på Honom i detta liv och en väntan i detta liv på det nästkommande där vi tror att vi skall möta Honom ansikte mot ansikte.
Att söka Gud tror jag är en mycket rimlig reaktion för den människa som upplever längtan efter Gud. Vi ber, söker vägledning, läser litteratur, aktiverar oss. Kanske hör vi bibelordet i bakgrunden: "Den som söker finner...". Allt detta tror jag är viktiga beståndsdelar i en väntan på Gud men det finns en risk att vi missar den passiva aspekten, den som innebär att vi stillar oss och söker lyssna, att vi tålmodigt väntar, att vi rensar ut och öppnar oss. Frågan är om någon enda av oss kan finna Gud i egentlig mening. Gud är inte ett objekt gömt på någon plats som människan genom egen förmåga kan leta rätt på. Om vi finner Gud så sker det genom att Han låter sig finnas och i vilket fall som helst verkar det mer troligt att det är Han som finner oss.
Att "Gud finner oss" består inte i att Han efter mycket letande lyckas lokalisera vår position på kartan. Gud vet självklart vart någonstans vi befinner oss och Han står redan och knackar på dörren till vårt hjärta. "Gud finner oss" i den stund vi upptäcker att Han står där och knackar och släpper in Honom.
Några kloka ord från Simone Weil:
"Det är inte min sak att tänka på mig.
Min sak är att tänka på Gud.
Det är Guds sak att tänka på mig"
K
Vissa dagar består av givande möten. Det kan vara möten med livs levande människor men också möten med andra själar som länge varit döda eller som vi aldrig kommer att möta ansikte mot ansikte, men som talar till oss genom litteratur, konst, musik etc. Idag har varit en sådan där dag, en givande dag, en dag jag vill tacka för! Så tack!
Jag läser just nu en bok av Simone Weil: "Väntan på Gud". Rent temamässigt skulle den passat klockrrent under adventstiden, men hela livet handlar ju faktiskt om en väntan på Gud, både en väntan på Honom i detta liv och en väntan i detta liv på det nästkommande där vi tror att vi skall möta Honom ansikte mot ansikte.
Att söka Gud tror jag är en mycket rimlig reaktion för den människa som upplever längtan efter Gud. Vi ber, söker vägledning, läser litteratur, aktiverar oss. Kanske hör vi bibelordet i bakgrunden: "Den som söker finner...". Allt detta tror jag är viktiga beståndsdelar i en väntan på Gud men det finns en risk att vi missar den passiva aspekten, den som innebär att vi stillar oss och söker lyssna, att vi tålmodigt väntar, att vi rensar ut och öppnar oss. Frågan är om någon enda av oss kan finna Gud i egentlig mening. Gud är inte ett objekt gömt på någon plats som människan genom egen förmåga kan leta rätt på. Om vi finner Gud så sker det genom att Han låter sig finnas och i vilket fall som helst verkar det mer troligt att det är Han som finner oss.
Att "Gud finner oss" består inte i att Han efter mycket letande lyckas lokalisera vår position på kartan. Gud vet självklart vart någonstans vi befinner oss och Han står redan och knackar på dörren till vårt hjärta. "Gud finner oss" i den stund vi upptäcker att Han står där och knackar och släpper in Honom.
Några kloka ord från Simone Weil:
"Det är inte min sak att tänka på mig.
Min sak är att tänka på Gud.
Det är Guds sak att tänka på mig"
K
Du är unikum
Kristus! Med Ditt namn på mina läppar vill jag vakna,
och låta Din kärlek fördriva all min kärlekslöshet!
Att sova med nerdragna persienner är liktydigt med en större risk att missbedöma vad tiden är när man slår upp ögonen på morgonen. Jag tänke nog att klockan kunde vara 08.00 eller strax därefter när jag vaknade idag. Det gjorde mig glad. Jag tänkte tyst smyga ut och gå en promenad och låta Emma fortsätta sova. Snart insåg jag att klockan var lunchtid men jag valde ändå att sätta på mig skorna och gå ut på en promenad i snövädret med vacker musik i lurarna.
År 2011 är slut. Någon bestämde för länge sedan vilken dag på året som skulle vara den sista i årscykeln och den första. Det är någon rituellt eller mytiskt över deta hela. När tolvslaget slår så skålar vi och skjuter raketer. Igår såg jag människors livslust brinna på himlen, eller kanske var det främst festlust som tog sig uttryck i för saken tillhörande attiraljer. Jag såg samtidigt tecken på himlen vittna om hur vilse vi är. Det finns tid för fest, självklart, men för många av oss har vår fest blivit det enda existerande. I en kokong lever vi, där vi satt upp lakan för fönstren. Lakanen sitter inte där för att hindra från insyn, i vår del av världen tycker vi mycket om att visa upp vår välgång. Lakanen skyddar oss istället från att se ut till den mycket större värld som finns utanför kokongen, den värld som är mycket större än vårt skyddade sammanhang och som skriker efter det vi med näbbar och klor, rationaliseringar och egenintresse söker skydda.
Jag försöker lära mig själv att inte förakta. Jag vill i alla fall inte förakta någon annan. Därför: tecknen på himlen vittnar mot mig och påminner mig om min synd och bortvändhet.
Det som jag tar för självklara handlingsmönster och livsmönster är ofta djupt orimliga! Politiskt korrekt är jag gärna, men mitt i all min korrekthet missar jag alla de synder som legitimeras av världsliga system men som förklarats av Gud!
K
och låta Din kärlek fördriva all min kärlekslöshet!
Att sova med nerdragna persienner är liktydigt med en större risk att missbedöma vad tiden är när man slår upp ögonen på morgonen. Jag tänke nog att klockan kunde vara 08.00 eller strax därefter när jag vaknade idag. Det gjorde mig glad. Jag tänkte tyst smyga ut och gå en promenad och låta Emma fortsätta sova. Snart insåg jag att klockan var lunchtid men jag valde ändå att sätta på mig skorna och gå ut på en promenad i snövädret med vacker musik i lurarna.
År 2011 är slut. Någon bestämde för länge sedan vilken dag på året som skulle vara den sista i årscykeln och den första. Det är någon rituellt eller mytiskt över deta hela. När tolvslaget slår så skålar vi och skjuter raketer. Igår såg jag människors livslust brinna på himlen, eller kanske var det främst festlust som tog sig uttryck i för saken tillhörande attiraljer. Jag såg samtidigt tecken på himlen vittna om hur vilse vi är. Det finns tid för fest, självklart, men för många av oss har vår fest blivit det enda existerande. I en kokong lever vi, där vi satt upp lakan för fönstren. Lakanen sitter inte där för att hindra från insyn, i vår del av världen tycker vi mycket om att visa upp vår välgång. Lakanen skyddar oss istället från att se ut till den mycket större värld som finns utanför kokongen, den värld som är mycket större än vårt skyddade sammanhang och som skriker efter det vi med näbbar och klor, rationaliseringar och egenintresse söker skydda.
Jag försöker lära mig själv att inte förakta. Jag vill i alla fall inte förakta någon annan. Därför: tecknen på himlen vittnar mot mig och påminner mig om min synd och bortvändhet.
Det som jag tar för självklara handlingsmönster och livsmönster är ofta djupt orimliga! Politiskt korrekt är jag gärna, men mitt i all min korrekthet missar jag alla de synder som legitimeras av världsliga system men som förklarats av Gud!
K
