Distraktioner
Ibland går det inte att få ögonkontakt med människor för att det är något i mobilen som måste läsas eller skickas av dem. Någon sa en gång att "det vi har svårt för hos andra är sådant vi särskilt skall bekämpa hos oss själva". Jag blir irriterad när människor inte kan ge nuet och det människor som finns där fokus, när det hela tiden är något annat som pockar uppmärksamhet och som bedöms som viktigare! Jag måste alltså därför vara uppmärksam själv. Jag vill inte vara en hård domare, jag vet själv hur lätt jag kan bli distraherad.
Jaja. det där var några inledande reflektioner utifrån sådant jag på sistone själv upplevt och blivit irriterad på.
Nu är teologistudierna igång igen och det känns great. Känner av att det kommer att bli en tung höst med skola och SKU men jag försöker tänka på att Gud finns med i allt en människa företar sig, alltså finns Han alltid nära.
Och jag känner ett krav komma allt starkare, det krav som söker hjärtats gensvar.
Kim Baung
Jaja. det där var några inledande reflektioner utifrån sådant jag på sistone själv upplevt och blivit irriterad på.
Nu är teologistudierna igång igen och det känns great. Känner av att det kommer att bli en tung höst med skola och SKU men jag försöker tänka på att Gud finns med i allt en människa företar sig, alltså finns Han alltid nära.
Och jag känner ett krav komma allt starkare, det krav som söker hjärtats gensvar.
Kim Baung
Kristus! Led mig, jag ber Dig!
Utanför fönstret är himlen målad i vitt och en smågrå atmosfär hänger tungt över den lilla staden där jag bor! I mitt hjärta är det dock varmt och jag känner förväntan och glädje över den vecka som ligger framför.
Denna vecka består av 2 helt lediga dagar med min kära Emma! Vi har haft ganska dåligt om tid tillsammans denna sommar eftersom jag jobbat många veckor och sedan haft och har styrelsearbete som tar tid, så därför känns det nu skönt att vi får tid till varandra och kan släppa tankarna på allt annat!
Från Stockholmsvisiten hos Gustav och Vickan!
Torsdag-fredag är det dags för möte på Stjärnholm och det känns gott att komma till stiftsgården. Härifrån finns många minnen och bara att få sitta vid pianot i kapellet med den underbara akustiken känns som en stor välsignelse. Att få umgås med vänner från kyrkan är också det en stor glädje.
PÅ fredag firar jag och Emma 1 år tillsammans (även om det tidigt i vårt förhållande var lite svårt att bestämma exakt vilket datum som gällde). Samma dag fyller min far år!
Från fredag-söndag är det styrelsemöte för Svenska kyrkans unga i stiftet och det känns efterlängtat!
Lördag fyller mamma år så hela helgen blir det en hel del farande fram och tillbaks mellan Strängnäs och Eskilstuna. Känns dock helt värt såklart!
Snart drar skolan igång igen och jag längtar sannerligen efter ny kunskap! Just nu läser jag en av de kursböcker vi ska använda i höst i Missionsvetenskap ("Vad är mission?" av Andrew Kirk) och hittills har mycket plats givits åt "de fattiga" i boken och vilket ansvar vi kristna har för andras liv. Egentligen gillar jag inte beteckningar som "de fattiga" eftersom det blir så mycket "vi och dem", men det faktum att det finns många fattiga i världen kan ju ingen motsäga? Det känns egentligen också dumt att säga "vilket ansvar vi kristna har för andras liv" eftersom också det skapar ett "vi och dem-tänk". Frågan ställs kanske bäst: Vilket ansvar har vi för varandras liv?
Tänker vi ständigt individuellt så har vi i princip bara ansvar för oss själva och kan lugnt strunta i alla andra! Tänker vi småkollektivt så bryr vi oss om dem i vår närmsta närhet. Låter vi istället våra hjärtan blöda och pumpa för hela mänskligheten så tror jag att vi kommer nämre Guds kall till oss människor! Gud vill frihet och så länge vi stänger andra människor ute så stänger vi samtidigt oss själva inne och vi når varken frihet för oss själva eller andra!
Jag tror Gud vill att vi ska leva utgivande liv!
Om vi tänker på mänskligheten som vår familj av bröder och systrar, mödrar och fäder så kanske vi öppnar våra hjärtan mer? För mänskligheten är sannerligen vår familj av bröder och systrar, mödrar och fäder!
Broder Kim
Denna vecka består av 2 helt lediga dagar med min kära Emma! Vi har haft ganska dåligt om tid tillsammans denna sommar eftersom jag jobbat många veckor och sedan haft och har styrelsearbete som tar tid, så därför känns det nu skönt att vi får tid till varandra och kan släppa tankarna på allt annat!
Från Stockholmsvisiten hos Gustav och Vickan!Torsdag-fredag är det dags för möte på Stjärnholm och det känns gott att komma till stiftsgården. Härifrån finns många minnen och bara att få sitta vid pianot i kapellet med den underbara akustiken känns som en stor välsignelse. Att få umgås med vänner från kyrkan är också det en stor glädje.
PÅ fredag firar jag och Emma 1 år tillsammans (även om det tidigt i vårt förhållande var lite svårt att bestämma exakt vilket datum som gällde). Samma dag fyller min far år!
Från fredag-söndag är det styrelsemöte för Svenska kyrkans unga i stiftet och det känns efterlängtat!
Lördag fyller mamma år så hela helgen blir det en hel del farande fram och tillbaks mellan Strängnäs och Eskilstuna. Känns dock helt värt såklart!
Snart drar skolan igång igen och jag längtar sannerligen efter ny kunskap! Just nu läser jag en av de kursböcker vi ska använda i höst i Missionsvetenskap ("Vad är mission?" av Andrew Kirk) och hittills har mycket plats givits åt "de fattiga" i boken och vilket ansvar vi kristna har för andras liv. Egentligen gillar jag inte beteckningar som "de fattiga" eftersom det blir så mycket "vi och dem", men det faktum att det finns många fattiga i världen kan ju ingen motsäga? Det känns egentligen också dumt att säga "vilket ansvar vi kristna har för andras liv" eftersom också det skapar ett "vi och dem-tänk". Frågan ställs kanske bäst: Vilket ansvar har vi för varandras liv?
Tänker vi ständigt individuellt så har vi i princip bara ansvar för oss själva och kan lugnt strunta i alla andra! Tänker vi småkollektivt så bryr vi oss om dem i vår närmsta närhet. Låter vi istället våra hjärtan blöda och pumpa för hela mänskligheten så tror jag att vi kommer nämre Guds kall till oss människor! Gud vill frihet och så länge vi stänger andra människor ute så stänger vi samtidigt oss själva inne och vi når varken frihet för oss själva eller andra!
Jag tror Gud vill att vi ska leva utgivande liv!
Om vi tänker på mänskligheten som vår familj av bröder och systrar, mödrar och fäder så kanske vi öppnar våra hjärtan mer? För mänskligheten är sannerligen vår familj av bröder och systrar, mödrar och fäder!
Broder Kim
Meaningless conversations
Jag och kära Alex från distriktsstyrelsen (för Svenska kyrkans unga) har så kommit hem till mig efter årets Frizonfestival! Vi kom in till Örebro vid 02.25 och sedan tog det ungefär en timme att gå med all packning hem!
Alex slaggar här i Örebro och har intagit sovläge, jag däremot har lite energi kvar!
Jag är verkligen ingen festivalmänniska så jag är glad att det bara blev 1,5 dygn på Frizon! Festivalen var trevlig men stundtals lite seg!
Idag har det slagit mig hur många meningslösa konversationer jag ibland ger mig in i! Konversationer som bara står och stampar på samma ställe i samma mönster. Jag önskar att det ska komma något vettigt ur konversationen men upptäcker att det är samma gamla visa. Mest trött kan jag nog bli på mitt eget allmänna snack som ofta inte är särskilt uppbyggligt utan bara fullt av svordomar och meningslösa fraser.
Gud, ge mig ett nytt tal! Skapa i mig Gud ett hjärta som är rent!
Kim Baung
När klockorna ringer ut
Om ungefär 3 h så kliver jag ut från Nikolai kyrka och den tjänst jag haft 7 veckor under sommaren som samordnare för församlingens Sommarprojekt, med caféungdomar, ungdomsmusiker och ideella. Jag känner mig tacksam för förtroendet, glad för en fin arbetsplats med trevliga arbetskamrater och välsignelsen att få ha levt här i kyrkans rytm av bön och gudstjänst i många veckor!
Någon sa en gång: "Ingen kan ha Gud till Fader som inte har Kyrkan till Moder"
När jag arbetade som lärarvikarie var det en gång en kollega som uttryckte att hon visst var kristen, men inte gick i kyrkan, hon placerade alltså sig själv i ett fack som vi kanske skulle kunna kalla det privatreligiösa. Privatreligiositet tror jag redan är, men också kommer att bli allt mer vanligt! Vem av oss har inte hört uttrycket: Ensam är stark!? Idag ska vi klara oss ensamma, vi ska vara vårt eget centrum, vi ska ha rätten till allt ansvar själva, vi ska ha all kontroll. Problemen är nog att rätten till ansvar och kontroll, ofta blir en förbannelse till ansvar och kontroll. Kanske kan någon som är stark klara sig ensam länge, kanske kan ensamhet tvinga fram styrka i en individ, men den som är helt ensam kommer nog ändå inte att vara särskilt stark, och inte heller är det i längden särskilt kul att vara fullständigt ensam!
Jag tror att vi människor behöver gemenskap, jag tror vi behöver känna att vårt liv angår andra och också får bäras upp av andra. Varje människa har ett ansvar för sitt liv att bära, men tänk att också få inbjuda andra till att få dela ansvarigheten för det liv man fått, att få säga: Jag litar på dig (er!)och vill att du (ni!) delar mitt liv och hjälper mig! Tänk att få säga: Jag är inte ensam! Jag tror att många kan rygga tillbaks lite av detta, jag gör det också själv en aning. Vi har ju fått lära oss: "Sköt dig själv och skit i andra", vilket också innebär att vi inte ska bjuda in någon i vår privata sfär, den som gäller våra val i livet.
Få av oss vill bjuda hem människor i vårt hem, i vår skyddade borg! Än färre tror jag vill ha besök i sitt inre hem, den plats där vi träffar livsavgörande val.
Tänk dock vad fantastiskt att få leva i en gemenskap där vi får bära varandra, där vi går mot samma horisont, där vi tar ansvar för varandra och låter Gud och våra medmänniskor tala in i våra liv.
I Guds eget väsen (Guds treenighet) ser vi att Gud är gemenskap och relation. I Gud ser vi mönstret för hur mänskligt liv "bäst" levs, i relationell gemenskap.
Gud talar till oss genom sitt ord. Gud möter oss i sakramenten och i bönen och leder oss med sin Ande. Den helige Ande som är verksam i och genom människor. Jag är övertygad om att Gud leder oss genom varandra! Också därför behövs det kristna livet levas i gemenskap. Att ha Gud är att inte vara ensam. Vi är inte kallade till ensamhet!
Jag tror det var K-G Hammar som en gång sa en bra sak: "Tron är personlig, men inte privat!
Den kristna gemenskapen, Kyrkan, hjälper den enskilde på trons väg och i mötet med Bibelns berättelser. I Bibelns berättelser finns stora djup men också svårigheter och vi behöver hjälp att förstå Guds ord för att inte feltolka och hamna fel.
Kyrkan är Kristi brud, Kristi älskade, gemenskapen som säger sitt ja till livet med Honom! De som trolovats med Han som är vägen, sanningen och livet!
Kim Baung
Någon sa en gång: "Ingen kan ha Gud till Fader som inte har Kyrkan till Moder"
När jag arbetade som lärarvikarie var det en gång en kollega som uttryckte att hon visst var kristen, men inte gick i kyrkan, hon placerade alltså sig själv i ett fack som vi kanske skulle kunna kalla det privatreligiösa. Privatreligiositet tror jag redan är, men också kommer att bli allt mer vanligt! Vem av oss har inte hört uttrycket: Ensam är stark!? Idag ska vi klara oss ensamma, vi ska vara vårt eget centrum, vi ska ha rätten till allt ansvar själva, vi ska ha all kontroll. Problemen är nog att rätten till ansvar och kontroll, ofta blir en förbannelse till ansvar och kontroll. Kanske kan någon som är stark klara sig ensam länge, kanske kan ensamhet tvinga fram styrka i en individ, men den som är helt ensam kommer nog ändå inte att vara särskilt stark, och inte heller är det i längden särskilt kul att vara fullständigt ensam!
Jag tror att vi människor behöver gemenskap, jag tror vi behöver känna att vårt liv angår andra och också får bäras upp av andra. Varje människa har ett ansvar för sitt liv att bära, men tänk att också få inbjuda andra till att få dela ansvarigheten för det liv man fått, att få säga: Jag litar på dig (er!)och vill att du (ni!) delar mitt liv och hjälper mig! Tänk att få säga: Jag är inte ensam! Jag tror att många kan rygga tillbaks lite av detta, jag gör det också själv en aning. Vi har ju fått lära oss: "Sköt dig själv och skit i andra", vilket också innebär att vi inte ska bjuda in någon i vår privata sfär, den som gäller våra val i livet.
Få av oss vill bjuda hem människor i vårt hem, i vår skyddade borg! Än färre tror jag vill ha besök i sitt inre hem, den plats där vi träffar livsavgörande val.
Tänk dock vad fantastiskt att få leva i en gemenskap där vi får bära varandra, där vi går mot samma horisont, där vi tar ansvar för varandra och låter Gud och våra medmänniskor tala in i våra liv.
I Guds eget väsen (Guds treenighet) ser vi att Gud är gemenskap och relation. I Gud ser vi mönstret för hur mänskligt liv "bäst" levs, i relationell gemenskap.
Gud talar till oss genom sitt ord. Gud möter oss i sakramenten och i bönen och leder oss med sin Ande. Den helige Ande som är verksam i och genom människor. Jag är övertygad om att Gud leder oss genom varandra! Också därför behövs det kristna livet levas i gemenskap. Att ha Gud är att inte vara ensam. Vi är inte kallade till ensamhet!
Jag tror det var K-G Hammar som en gång sa en bra sak: "Tron är personlig, men inte privat!
Den kristna gemenskapen, Kyrkan, hjälper den enskilde på trons väg och i mötet med Bibelns berättelser. I Bibelns berättelser finns stora djup men också svårigheter och vi behöver hjälp att förstå Guds ord för att inte feltolka och hamna fel.
Kyrkan är Kristi brud, Kristi älskade, gemenskapen som säger sitt ja till livet med Honom! De som trolovats med Han som är vägen, sanningen och livet!
Kim Baung
