När klockorna ringer ut
Om ungefär 3 h så kliver jag ut från Nikolai kyrka och den tjänst jag haft 7 veckor under sommaren som samordnare för församlingens Sommarprojekt, med caféungdomar, ungdomsmusiker och ideella. Jag känner mig tacksam för förtroendet, glad för en fin arbetsplats med trevliga arbetskamrater och välsignelsen att få ha levt här i kyrkans rytm av bön och gudstjänst i många veckor!
Någon sa en gång: "Ingen kan ha Gud till Fader som inte har Kyrkan till Moder"
När jag arbetade som lärarvikarie var det en gång en kollega som uttryckte att hon visst var kristen, men inte gick i kyrkan, hon placerade alltså sig själv i ett fack som vi kanske skulle kunna kalla det privatreligiösa. Privatreligiositet tror jag redan är, men också kommer att bli allt mer vanligt! Vem av oss har inte hört uttrycket: Ensam är stark!? Idag ska vi klara oss ensamma, vi ska vara vårt eget centrum, vi ska ha rätten till allt ansvar själva, vi ska ha all kontroll. Problemen är nog att rätten till ansvar och kontroll, ofta blir en förbannelse till ansvar och kontroll. Kanske kan någon som är stark klara sig ensam länge, kanske kan ensamhet tvinga fram styrka i en individ, men den som är helt ensam kommer nog ändå inte att vara särskilt stark, och inte heller är det i längden särskilt kul att vara fullständigt ensam!
Jag tror att vi människor behöver gemenskap, jag tror vi behöver känna att vårt liv angår andra och också får bäras upp av andra. Varje människa har ett ansvar för sitt liv att bära, men tänk att också få inbjuda andra till att få dela ansvarigheten för det liv man fått, att få säga: Jag litar på dig (er!)och vill att du (ni!) delar mitt liv och hjälper mig! Tänk att få säga: Jag är inte ensam! Jag tror att många kan rygga tillbaks lite av detta, jag gör det också själv en aning. Vi har ju fått lära oss: "Sköt dig själv och skit i andra", vilket också innebär att vi inte ska bjuda in någon i vår privata sfär, den som gäller våra val i livet.
Få av oss vill bjuda hem människor i vårt hem, i vår skyddade borg! Än färre tror jag vill ha besök i sitt inre hem, den plats där vi träffar livsavgörande val.
Tänk dock vad fantastiskt att få leva i en gemenskap där vi får bära varandra, där vi går mot samma horisont, där vi tar ansvar för varandra och låter Gud och våra medmänniskor tala in i våra liv.
I Guds eget väsen (Guds treenighet) ser vi att Gud är gemenskap och relation. I Gud ser vi mönstret för hur mänskligt liv "bäst" levs, i relationell gemenskap.
Gud talar till oss genom sitt ord. Gud möter oss i sakramenten och i bönen och leder oss med sin Ande. Den helige Ande som är verksam i och genom människor. Jag är övertygad om att Gud leder oss genom varandra! Också därför behövs det kristna livet levas i gemenskap. Att ha Gud är att inte vara ensam. Vi är inte kallade till ensamhet!
Jag tror det var K-G Hammar som en gång sa en bra sak: "Tron är personlig, men inte privat!
Den kristna gemenskapen, Kyrkan, hjälper den enskilde på trons väg och i mötet med Bibelns berättelser. I Bibelns berättelser finns stora djup men också svårigheter och vi behöver hjälp att förstå Guds ord för att inte feltolka och hamna fel.
Kyrkan är Kristi brud, Kristi älskade, gemenskapen som säger sitt ja till livet med Honom! De som trolovats med Han som är vägen, sanningen och livet!
Kim Baung
Någon sa en gång: "Ingen kan ha Gud till Fader som inte har Kyrkan till Moder"
När jag arbetade som lärarvikarie var det en gång en kollega som uttryckte att hon visst var kristen, men inte gick i kyrkan, hon placerade alltså sig själv i ett fack som vi kanske skulle kunna kalla det privatreligiösa. Privatreligiositet tror jag redan är, men också kommer att bli allt mer vanligt! Vem av oss har inte hört uttrycket: Ensam är stark!? Idag ska vi klara oss ensamma, vi ska vara vårt eget centrum, vi ska ha rätten till allt ansvar själva, vi ska ha all kontroll. Problemen är nog att rätten till ansvar och kontroll, ofta blir en förbannelse till ansvar och kontroll. Kanske kan någon som är stark klara sig ensam länge, kanske kan ensamhet tvinga fram styrka i en individ, men den som är helt ensam kommer nog ändå inte att vara särskilt stark, och inte heller är det i längden särskilt kul att vara fullständigt ensam!
Jag tror att vi människor behöver gemenskap, jag tror vi behöver känna att vårt liv angår andra och också får bäras upp av andra. Varje människa har ett ansvar för sitt liv att bära, men tänk att också få inbjuda andra till att få dela ansvarigheten för det liv man fått, att få säga: Jag litar på dig (er!)och vill att du (ni!) delar mitt liv och hjälper mig! Tänk att få säga: Jag är inte ensam! Jag tror att många kan rygga tillbaks lite av detta, jag gör det också själv en aning. Vi har ju fått lära oss: "Sköt dig själv och skit i andra", vilket också innebär att vi inte ska bjuda in någon i vår privata sfär, den som gäller våra val i livet.
Få av oss vill bjuda hem människor i vårt hem, i vår skyddade borg! Än färre tror jag vill ha besök i sitt inre hem, den plats där vi träffar livsavgörande val.
Tänk dock vad fantastiskt att få leva i en gemenskap där vi får bära varandra, där vi går mot samma horisont, där vi tar ansvar för varandra och låter Gud och våra medmänniskor tala in i våra liv.
I Guds eget väsen (Guds treenighet) ser vi att Gud är gemenskap och relation. I Gud ser vi mönstret för hur mänskligt liv "bäst" levs, i relationell gemenskap.
Gud talar till oss genom sitt ord. Gud möter oss i sakramenten och i bönen och leder oss med sin Ande. Den helige Ande som är verksam i och genom människor. Jag är övertygad om att Gud leder oss genom varandra! Också därför behövs det kristna livet levas i gemenskap. Att ha Gud är att inte vara ensam. Vi är inte kallade till ensamhet!
Jag tror det var K-G Hammar som en gång sa en bra sak: "Tron är personlig, men inte privat!
Den kristna gemenskapen, Kyrkan, hjälper den enskilde på trons väg och i mötet med Bibelns berättelser. I Bibelns berättelser finns stora djup men också svårigheter och vi behöver hjälp att förstå Guds ord för att inte feltolka och hamna fel.
Kyrkan är Kristi brud, Kristi älskade, gemenskapen som säger sitt ja till livet med Honom! De som trolovats med Han som är vägen, sanningen och livet!
Kim Baung
Kommentarer
Trackback
