Pax tecum
Vi lever i ett sammanhang där individen fokuseras något enormt, i ett samhälle där Självhjälpsböckerna tar upp allt större plats i bokaffärerna. Vi lever under det tryck som säger att livet handlar om att bli framgångsrik i sitt arbete, att blir rik, att vi kan förmå vad som helst. Tilltron till människan att själv kunna göra något fantastiskt av sitt liv pressar oss ständigt, föder ångest när vi ite klarar av att leva upp till de uppsatta målen och skapar också ångest när vi klarar de uppsatta målen eftersom vi vet att efter ett lyckande måste ribban höjas ytterligare, och det är jag själv som måste klara det, jag ensam.
Någonstans har vi gjort oss själva till Gud, vi är oss själva nog.
Men jag tror inte att vi är oss själva nog, jag tror inte att vi klarar av allting på egen hand, även om det för många av oss lång tid att komma till insikt om detta, vi är så mitt uppe i vårt livsprojekt, vårt förverkligande av oss själva. Världen och dess ideal gör allt för att vi inte ska komma om insikt om detta, det onda vill inte att vi ska komma till insikt om detta för då skulle vi kunna uppleva något större än vi kan ana, iså fall skulle vi kunna komma rätt och bli allt det vi är ämnade att bli.
Jag tror ärligt talat att vi inte kan förmå någonting alls utan Gud, jag tror att det är Gud som har gjort allt det jag kan se och att Gud också är den som gjort mig. Att det är Gud som andas in liv i mig, att Gud i slutänden är den som håller mitt liv i sina barmhärtiga händer.
Jag vet själv hur jag är, hur mycket jag vill klara av, hur mycket jag vill nå upp till, och väldigt ofta tänker jag på allt detta helt utifrån mig själv, att jag ska fixa det, att det är jag och ingen annan som ska fixa det. Till slut blir det väldigt tungt tror jag, det är redan nu tungt att försöka bära hela mitt liv själv.
Jag tror det är väldigt bra att vi tror på oss själva, jag tror att Gud vill att vi ska göra det, och jag tror att Gud tror på oss, för vi är inte viljelösa robotar. Än viktigare är det nog ändå att tro på Gud, att våga söka kraft i Honom, att våga vara ödmjuk och säga att jag klarar det inte själv (hur många av oss har inte känt just den känslan?). Jag tror det är viktigt att vi vågar vara svaga, för i vår svaghet kan Guds kraft bli uppenbarad. Jag tror att vi behöver krossade hjärtan för att våga släppa in Gud. Jag tror vi behöver sluta tro på oss själva som om vi vore Gud för att vi ska kunna tro på oss själva i Gud och genom Gud.
Bibeln säger att vi är avbilder av Gud, alltså reflekterar vi Gud och det gudomliga bor i oss, men vi är inte Gud. Traditionen lär oss att Kristus är Guds bild, alltså inte en avbild, utan Gud uppenbarad som människa, för att vi ska kunna förstå Fadern genom Sonen, att se hur Gud är, få veta vad Gud vill, vad Gud har tänkt för oss genom att se på Jesus.
Vi människor förmår inte att rädda oss själva till evigt liv, ingen av oss kan ens veta på egen hand vad som väntar efter döden. Vi kan välja att existera allena i oss själva, i all vår ofullkomlighet eller så kan vi säga ja till Gud.
Ortodox teologi lär: "Gud kallar oss från vårt icke-vara in i Hans vara"
Jag anar att det inte kan finnas något vackrare och bättre än att existera i Gud. Men jag vet själv hur rädd jag är, jag vet hur tvivel känns, jag vet hur svårt det är att säga mitt JA till Gud och överlåta mig i Hans barmhärtiga händer, rädslan finns där, tänk om jag fattat fel, tänk om Han inte finns, tänk om det jag har är bättre än det jag får?
Kanske är jag främst rädd för att inte själv få vara Gud!
Jag vet att jag i dessa tankar talar på ett sätt som kan kännas provocerande då jag mycket talar om oss människor som ett kollektiv, utifrån min egna individuella övertygelse. Det är min bön och mitt hopp att ingen ska känna sig kränkt och att mina ord inte ska stöta människor bort från Gud. I så fall ber jag uppriktigt om förlåtelse för min dumhet, Gud är långt mycket större än jag, fattar mycket bättre än jag, vet hur man lägger orden på bästa sätt.
Någonstans handlar detta inlägg mycket om min längtan att våga ta ytterligare steg, att bli beredd att ta det avgörande steget och att ta det!
För jag anar att vi alla kan bli lyckligare om vi väljer Gud, jag tror att vi orkar mer om vi vet att Gud bär oss och att vi inte själva behöver bära allt. Jag tror att Gud kan leda oss rätt och få oss att förstå vad meningen med våra liv är, vad Gud tänkt. För så länge det inte blir som Gud tänkt så finns nog också risken att vi inte känner den lycka som Gud tänkt för oss, som Gud önskar oss.
Kim Baung
I like it!
Men idag vann också jag, jag följde det jag bestämt mig för och det känns väldigt gott!
Och än mer gläds jag över den förändring som börjat och sker i mig!
Och jag gläds över den vila och ro jag vilar i, det viktiga är bara att inte bli högmodig, det som är min uppgift att göra ska jag göra väl!
Snart sömn, kände bara att jag ville skriva av mig lite!
Jag är glad för att så mycket känns så väldigt bra just nu, att ångesten är långt borta, att jag ser förändring! Jag är så väldigt glad över min fina och underbara flickvän, jag är glad för att jag ser med förhoppning och glädje på en ny inriktning i livet som snart ska börja! Allt fixar sig!
Och jag tackar Gud för Gud!
Jag vill att du ska veta
Till Emma, 2010, 26 oktober, Berget
I tystnaden långt bort, här finns så mycket tid och rymd för att känna och tänka. Helt plötsligt är så många ljud försvunna, jag hör knappt min egen röst, den är tyst nästan hela tiden. Orden skriver jag ner för att de ska få tala om det jag känner till dig när jag snart är hemma igen, jag vill nämligen att du ska veta!
Hur långt bort vi än är ifrån varandra, om det så bara är några tiotals mil eller om det är olika kontinenter så är du med mig, jag bär dig i mina tankar, i varje känsla i varje inandning och varje utandning, på natten som på dagen, jag vill att du ska veta att jag bär dig i mitt hjärta, där du har tagit plats och där du hör hemma, nära mig.
Jag älskar ditt stillsamma leende och dina tindrande ögon. Jag älskar att höra dig skratta högt och jag älskar dina fniss. Jag älskar hur ditt leende får mig att le, hur dina tindrande ögon får mina att tindra, hur du får mig att skratta och hur du får mig att fnissa. Det är min bön att jag alltid ska ha förmågan att få dina ögon att tindra, din mun att le, att skratta och fnissa.
Jag älskar alla de långa nätter då orden inte tycks kunna ta slut, då vi talar i timmar fastän vi borde sova, nattens timmar då vi ofta kommer så där väldigt nära varandra genom att tala om våra önskningar men också om allt det vi tycker är svårt och allt det mörka. Jag vill ständigt komma dig närmre och jag vill ständigt att du ska komma mig närmre. Jag orkar lyssna och jag orkar bära, jag vill vara den som du anförtror, den som du vill ska veta och låter veta. Kärleken bär allt, kärleken har bjudit mig att våga, kärleken till dig och din uppriktighet har fått mig att tala ord som jag sällan talar, att berätta sådant som gör ont, att våga tala om det mörka. För även det svåra och det mörka är en del av mig och jag vill att du ska veta så att du kan älska den jag är och inte den jag önskar att jag vore, även om det också är sådant jag delar med dig, drömmar, utmaningar och förhoppningar.
Jag älskar att mina ord inte räcker till när jag vill beskriva det jag känner för dig och jag älskar när du förklarar detsamma för mig. När ord inte räcker till är det tydligt att någonting är väldigt stort och jag gläds över att vår kärlek inte kan fångas av det talade språket. Jag gläds över att vår kärlek inte kan beskrivas i ord, det gör den nämligen obeskrivlig, precis sådan du är för mig.
Jag älskar att kunna älska och redan kunna säga det, hur kort tid vi än haft hittills tillsammans. Jag älskar att det vi har spelar roll i vårt tänk inför framtiden, att vi inte riktigt bara är individer, utan två tillsammans där den andre spelar roll, där min röst är viktig i dina beslut och där din röst är viktig i mina. Kärlek är relation och jag älskar att se hur kärleken fördjupas och stärks för var dag som går i vår relation, genom närhet, genom långa samtal och genom att vi ger av oss själva till varandra och öppnar oss, genom att vi är tillsammans, funderar tillsammans, gläds tillsammans, irriteras tillsammans. Helt enkelt att vi delar våra liv med varandra, tillsammans!
Hur långt bort vi än är ifrån varandra så vill jag att du ska veta…
Jag älskar dig Emma!
Jag kan inte vänta
Jag vet ju redan vad jag vill, det har jag vetat i så många år nu. Jag har låtit andra saker komma i vägen, jag har njutit av bekvämlighet, njutit av pengar på kontot, av att ha tjänat mitt eget uppehälle och bli uppskattad för min talang. Allt detta är positivt på många sätt och vis, jag har vunnit livserfarenhet, lärt mig saker och ting, utvecklats.
Nu vill jag ta ett nytt steg, gå in i en ny fas i livet, fokusera mitt mål (Ditt mål) och vägen dit, att inte längre vara splittrad mellan arbete och studier, att låta studierna berika mitt liv, att växa, att lära mig mer, att inte vara tvungen att öva orgel men gärna göra det för min egen skull!
Och jag finner glädje i att veta vi båda är på väg, att vi vill tillsammans, att det finns en framtid där jag har tänkt dig och du tänkt mig, en framtid att dela!
Jag kan inte vänta!
Kontemplativ stund?
Och jag vet att mycket av det jag skriver är kryptiskt, oftast är det för att jag inte vill släppa människor alltför långt in på livet. Alla människor behöver inte veta allt om mig, det viktiga är att jag vet, att Gud vet, att de jag känner förtroende för vet! Och det finns några få människor som vet väldigt mycket, en handfull personer och jag är glad för dessa människor, de som jag släppt in!
Och det är väldigt mycket som känns väldigt bra just nu, det finns så mycket jag har att vara tacksam för och ångest och jobbiga tankar håller sig långt borta och jag ber att de ska fortsätta göra det!
Så, lördag kväll nu och jag funderar febrilt på vad jag ska göra! Om jag ska ta några kvalitétstimmar! Bowlade här på eftermiddagen och det gick ganska bra må jag säga!
Imorgon söndag blir det mässa med Annegret och sedan träffa min underbara flickvän<3
Att stå stark
Jag älskar natten, livet känns ofta som lättast just i de mörka timmarna, tillförsikten gör entré, hoppet och glädjen likaså!
Jag träffade kära H-C idag och det var ett mycket givande möte. Det blev uppenbart vilken väg jag nog måste gå, hur gärna jag än vill fly, jag måste tala ut om det svåra för att komma någonvart!
Jag sitter här och njuter av underbar musik, musik som lockar, som drar mig, men saker och ting måste förändras, saker kan inte vara på det sätt som dem varit! Jag måste finna nya sätt att förhålla mig, för min egen skull!
Lördag blir det bowling, känns skoj, känns skoj att se framemot det!
Söndag kommer min baby hem från Stockholm och då blir det att laga god middag och umgås ordentligt innan jag åker bort några dagar!
Och jag ber och hoppas att kunna vila i stillheten, förhoppningsvis kunna komma närmre mig själv i tystnaden, förhoppningsvis komma närmre Gud, eller kanske handlar det främst om att låta Gud komma närmre mig!
"Ty Du Gud har skapat mig till Dig, och mitt hjärta är oroligt till dess det finner ro i Dig"/ Den Helige Augustinus
I lugn och ro
Att ha mött någon som jag vågar öppna mig för är något jag känner stor tacksamhet för! Förr har jag alltid velat hålla människor på avstånd och det gäller fortfarande för de flesta människor jag möter, men nu finns en person i mitt liv som jag låter komma nära och det är precis där jag vill ha dig min älskade Emma<3
Snart är jag hos dig!
Finns det plats för mig?
- Jag behöver någonting att fokusera på ordentligt! Något som skänker glädje och fördjupning i mitt liv, därför vill jag börja plugga heltid snart! Sitta med böcker att läsa, skriva PM, reflektera tillsammans med andra, lära mig mer och låta min tro fördjupas!
- Jag behöver mer av den känslan! Ofta ges mig tillfälle till den men jag når inte fram, vet inte hur jag ska ta emot och förvandlas!
- Jag behöver miljöombyte några dagar, några dagar i tystnad, dagar utan alla måste! Tid att se och lyssna inåt, en plats där jag kan växa! Därför känns det himla bra att jag lämnar Tuna för Bjärka-Säby några dagar i nästa vecka!
- Jag behöver få ta plats, ges plats!
- Jag behöver inte lugn före stormen, jag behöver lugn och ro!
- Jag behöver svar!
- Jag behöver inte 100 saker att tänka på, att förbereda mig för, att oroa mig för, men ändå tar jag det på mig!
- Jag behöver Dig!
Jag spår panik ett par dagar framåt, ber för att jag ska orka!
Snart bär det av mot stan, byta skitmobilen, hämta nycklar hos Amina, fira mässa, äta middag med familjen och öva!
Jag tänker på dig<3
He lives in you, He lives in me!
Vissa saker är för stora att greppa, som denna känsla som nu bor i mig, känslan av att vilja så starkt, att känna så starkt!
Och så finns det kärleken till Gud, den som också är för stor för att kunna greppa, för att kunna förklara! Känner redan nu att orden inte räcker till, vet inte var jag ska börja, hur jag ska kunna klä mina tankar och känslor i ord!
Och någonstans väntar jag på ett direkt tilltal, att Du ska kalla mig, att det direkta tilltalet ska förmå mig att välja Dig fullt ut, för när jag väljer Dig så väljer jag livet! Ännu vågar jag inte riktigt, det är för mycket som håller emot, för mycket som jag inte är beredd att offra, men jag funderar på om jag egentligen kommer behöva offra någonting alls, kanske tillförs bara en ny dimension, en större innerlighet till hela livet genom att släppa in Korset i mitt liv, att välja att se allt i ljuset av Korset! Och skulle några offer krävas så skulle de förhoppningsvis vara värda det fullt ut för att få erfara känslan av att leva fullt ut!
Hjälp mig att älska som Du älskar, att förlåta som Du förlåter, att alltid söka det goda, att stå upp för det goda och stå emot det onda!
Lev i mig!
Innerlighet
Är det något jag önskar så är det att kunna släppa taget, att inte behöva veta allt, att inte alltid ta frågan ett steg längre! Att kunna känna frid och inte låta tankar äta upp mig inifrån!
Och jag önskar att jag kunde ha ett annat fokus, inte på då utan på nu!
Och domen är redan fälld och nu är det dags att dela ut straffet... så väljer jag då förlåtelsen som straff?
Många gånger önskar jag att jag vore annorlunda, att jag inte komplicerade saker och ting in absurdum, men det är denna person jag är just nu och det är vad jag har att jobba utifrån!
Men det vore skönt att få slippa oron, slippa alla dessa jobbiga tankar, att få leva fullt ut, njuta av allt det goda, ha tillförsikt!
Vet dem vem jag är?
Vissa saker kan jag inte kontrollera och kanske just därför så är det så svårt att säga nej! Jag vill dit, vara just där en stund, på platsen som erbjuder sådant som jag sällan annars kan känna!
Jag tycker det är svårt att bli tillsagd, vänder taggarna utåt! Samtidigt är det bra med tillrättavisningar!
Men i slutänden är det här mitt val och valet ska jag göra av fri vilja, en beslut som kommer inifrån ut!
Men jag kommer inte klara av det själv så jag är glad att ni säger till, hur jobbigt det än är för mig! För tillsägelser lockar också fram det som finns inombords, rösten som viskar och vet att något är fel!
Det blir lite fram och tillbaks i mitt resonemang men det beror nog på att känslorna är så motstridiga!
Det finns mycket i mitt liv som jag behöver ta tag i och någonstans hör allt ihop så jag kan faktiskt ta och börja princip vartsomhelst!
Bara jag börjar nu! Och jag tror jag vet med vad och hur!
Kim Baung
Mitt livs stora kärlek
Jag ska snart med ren viljekraft tvinga mig själv i säng så att jag klarar av morgondagen!
Snart är det fredag, snart möts jag och Lars åter igen.
Jag har prövat att leva det liv ni lever, med allt vad det innebär av ytlighet, egoism och lust. Hur jag än försökt att passa in så har hela min inre människa gång på gång viskat till mig att det inte går, att det inte är rätt för mig!
Jag önskar så ofta nuförtiden att allt vore enkelt, att jag kunde ta allt med en klackspark, att saker och ting inte vore så hemskt svåra och tunga!
Jag tror att jag mitt i all ångest kommer allt närmre det vägskäl som jag så länge skymtat med försökt fly!
Och sanningen är den att jag så gärna vill göra det valet, att välja det liv som jag så innerligt längtar efter.
Men jag är rädd att välja det livet av fel anledningar, att göra valet som en flyktväg!
Och någonstans vet jag att det valet kommer att kosta så mycket, att jag kommer att förlora så mycket...
Men frågan är om jag inte förlorar mer och mer för var dag som går genom att inte göra valet!
Kim Baung
