kimbaung

Till Emma, 2010, 26 oktober, Berget

I tystnaden långt bort, här finns så mycket tid och rymd för att känna och tänka. Helt plötsligt är så många ljud försvunna, jag hör knappt min egen röst, den är tyst nästan hela tiden. Orden skriver jag ner för att de ska få tala om det jag känner till dig när jag snart är hemma igen, jag vill nämligen att du ska veta!

Hur långt bort vi än är ifrån varandra, om det så bara är några tiotals mil eller om det är olika kontinenter så är du med mig, jag bär dig i mina tankar, i varje känsla i varje inandning och varje utandning, på natten som på dagen, jag vill att du ska veta att jag bär dig i mitt hjärta, där du har tagit plats och där du hör hemma, nära mig.

Jag älskar ditt stillsamma leende och dina tindrande ögon. Jag älskar att höra dig skratta högt och jag älskar dina fniss. Jag älskar hur ditt leende får mig att le, hur dina tindrande ögon får mina att tindra, hur du får mig att skratta och hur du får mig att fnissa. Det är min bön att jag alltid ska ha förmågan att få dina ögon att tindra, din mun att le, att skratta och fnissa.

Jag älskar alla de långa nätter då orden inte tycks kunna ta slut, då vi talar i timmar fastän vi borde sova, nattens timmar då vi ofta kommer så där väldigt nära varandra genom att tala om våra önskningar men också om allt det vi tycker är svårt och allt det mörka. Jag vill ständigt komma dig närmre och jag vill ständigt att du ska komma mig närmre. Jag orkar lyssna och jag orkar bära, jag vill vara den som du anförtror, den som du vill ska veta och låter veta. Kärleken bär allt, kärleken har bjudit mig att våga, kärleken till dig och din uppriktighet har fått mig att tala ord som jag sällan talar, att berätta sådant som gör ont, att våga tala om det mörka. För även det svåra och det mörka är en del av mig och jag vill att du ska veta så att du kan älska den jag är och inte den jag önskar att jag vore, även om det också är sådant jag delar med dig, drömmar, utmaningar och förhoppningar.

Jag älskar att mina ord inte räcker till när jag vill beskriva det jag känner för dig och jag älskar när du förklarar detsamma för mig. När ord inte räcker till är det tydligt att någonting är väldigt stort och jag gläds över att vår kärlek inte kan fångas av det talade språket. Jag gläds över att vår kärlek inte kan beskrivas i ord, det gör den nämligen obeskrivlig, precis sådan du är för mig.

Jag älskar att kunna älska och redan kunna säga det, hur kort tid vi än haft hittills tillsammans. Jag älskar att det vi har spelar roll i vårt tänk inför framtiden, att vi inte riktigt bara är individer, utan två tillsammans där den andre spelar roll, där min röst är viktig i dina beslut och där din röst är viktig i mina. Kärlek är relation och jag älskar att se hur kärleken fördjupas och stärks för var dag som går  i vår relation, genom  närhet, genom långa samtal och genom att vi ger av oss själva till varandra och öppnar oss, genom att vi är tillsammans, funderar tillsammans, gläds tillsammans, irriteras tillsammans. Helt enkelt att vi delar våra liv med varandra, tillsammans!

Hur långt bort vi än är ifrån varandra så vill jag att du ska veta…

Jag älskar dig Emma!