Pax tecum
"Allt förmår jag genom Honom som ger mig kraft"
Vi lever i ett sammanhang där individen fokuseras något enormt, i ett samhälle där Självhjälpsböckerna tar upp allt större plats i bokaffärerna. Vi lever under det tryck som säger att livet handlar om att bli framgångsrik i sitt arbete, att blir rik, att vi kan förmå vad som helst. Tilltron till människan att själv kunna göra något fantastiskt av sitt liv pressar oss ständigt, föder ångest när vi ite klarar av att leva upp till de uppsatta målen och skapar också ångest när vi klarar de uppsatta målen eftersom vi vet att efter ett lyckande måste ribban höjas ytterligare, och det är jag själv som måste klara det, jag ensam.
Någonstans har vi gjort oss själva till Gud, vi är oss själva nog.
Men jag tror inte att vi är oss själva nog, jag tror inte att vi klarar av allting på egen hand, även om det för många av oss lång tid att komma till insikt om detta, vi är så mitt uppe i vårt livsprojekt, vårt förverkligande av oss själva. Världen och dess ideal gör allt för att vi inte ska komma om insikt om detta, det onda vill inte att vi ska komma till insikt om detta för då skulle vi kunna uppleva något större än vi kan ana, iså fall skulle vi kunna komma rätt och bli allt det vi är ämnade att bli.
Jag tror ärligt talat att vi inte kan förmå någonting alls utan Gud, jag tror att det är Gud som har gjort allt det jag kan se och att Gud också är den som gjort mig. Att det är Gud som andas in liv i mig, att Gud i slutänden är den som håller mitt liv i sina barmhärtiga händer.
Jag vet själv hur jag är, hur mycket jag vill klara av, hur mycket jag vill nå upp till, och väldigt ofta tänker jag på allt detta helt utifrån mig själv, att jag ska fixa det, att det är jag och ingen annan som ska fixa det. Till slut blir det väldigt tungt tror jag, det är redan nu tungt att försöka bära hela mitt liv själv.
Jag tror det är väldigt bra att vi tror på oss själva, jag tror att Gud vill att vi ska göra det, och jag tror att Gud tror på oss, för vi är inte viljelösa robotar. Än viktigare är det nog ändå att tro på Gud, att våga söka kraft i Honom, att våga vara ödmjuk och säga att jag klarar det inte själv (hur många av oss har inte känt just den känslan?). Jag tror det är viktigt att vi vågar vara svaga, för i vår svaghet kan Guds kraft bli uppenbarad. Jag tror att vi behöver krossade hjärtan för att våga släppa in Gud. Jag tror vi behöver sluta tro på oss själva som om vi vore Gud för att vi ska kunna tro på oss själva i Gud och genom Gud.
Bibeln säger att vi är avbilder av Gud, alltså reflekterar vi Gud och det gudomliga bor i oss, men vi är inte Gud. Traditionen lär oss att Kristus är Guds bild, alltså inte en avbild, utan Gud uppenbarad som människa, för att vi ska kunna förstå Fadern genom Sonen, att se hur Gud är, få veta vad Gud vill, vad Gud har tänkt för oss genom att se på Jesus.
Vi människor förmår inte att rädda oss själva till evigt liv, ingen av oss kan ens veta på egen hand vad som väntar efter döden. Vi kan välja att existera allena i oss själva, i all vår ofullkomlighet eller så kan vi säga ja till Gud.
Ortodox teologi lär: "Gud kallar oss från vårt icke-vara in i Hans vara"
Jag anar att det inte kan finnas något vackrare och bättre än att existera i Gud. Men jag vet själv hur rädd jag är, jag vet hur tvivel känns, jag vet hur svårt det är att säga mitt JA till Gud och överlåta mig i Hans barmhärtiga händer, rädslan finns där, tänk om jag fattat fel, tänk om Han inte finns, tänk om det jag har är bättre än det jag får?
Kanske är jag främst rädd för att inte själv få vara Gud!
Jag vet att jag i dessa tankar talar på ett sätt som kan kännas provocerande då jag mycket talar om oss människor som ett kollektiv, utifrån min egna individuella övertygelse. Det är min bön och mitt hopp att ingen ska känna sig kränkt och att mina ord inte ska stöta människor bort från Gud. I så fall ber jag uppriktigt om förlåtelse för min dumhet, Gud är långt mycket större än jag, fattar mycket bättre än jag, vet hur man lägger orden på bästa sätt.
Någonstans handlar detta inlägg mycket om min längtan att våga ta ytterligare steg, att bli beredd att ta det avgörande steget och att ta det!
För jag anar att vi alla kan bli lyckligare om vi väljer Gud, jag tror att vi orkar mer om vi vet att Gud bär oss och att vi inte själva behöver bära allt. Jag tror att Gud kan leda oss rätt och få oss att förstå vad meningen med våra liv är, vad Gud tänkt. För så länge det inte blir som Gud tänkt så finns nog också risken att vi inte känner den lycka som Gud tänkt för oss, som Gud önskar oss.
Kim Baung
Vi lever i ett sammanhang där individen fokuseras något enormt, i ett samhälle där Självhjälpsböckerna tar upp allt större plats i bokaffärerna. Vi lever under det tryck som säger att livet handlar om att bli framgångsrik i sitt arbete, att blir rik, att vi kan förmå vad som helst. Tilltron till människan att själv kunna göra något fantastiskt av sitt liv pressar oss ständigt, föder ångest när vi ite klarar av att leva upp till de uppsatta målen och skapar också ångest när vi klarar de uppsatta målen eftersom vi vet att efter ett lyckande måste ribban höjas ytterligare, och det är jag själv som måste klara det, jag ensam.
Någonstans har vi gjort oss själva till Gud, vi är oss själva nog.
Men jag tror inte att vi är oss själva nog, jag tror inte att vi klarar av allting på egen hand, även om det för många av oss lång tid att komma till insikt om detta, vi är så mitt uppe i vårt livsprojekt, vårt förverkligande av oss själva. Världen och dess ideal gör allt för att vi inte ska komma om insikt om detta, det onda vill inte att vi ska komma till insikt om detta för då skulle vi kunna uppleva något större än vi kan ana, iså fall skulle vi kunna komma rätt och bli allt det vi är ämnade att bli.
Jag tror ärligt talat att vi inte kan förmå någonting alls utan Gud, jag tror att det är Gud som har gjort allt det jag kan se och att Gud också är den som gjort mig. Att det är Gud som andas in liv i mig, att Gud i slutänden är den som håller mitt liv i sina barmhärtiga händer.
Jag vet själv hur jag är, hur mycket jag vill klara av, hur mycket jag vill nå upp till, och väldigt ofta tänker jag på allt detta helt utifrån mig själv, att jag ska fixa det, att det är jag och ingen annan som ska fixa det. Till slut blir det väldigt tungt tror jag, det är redan nu tungt att försöka bära hela mitt liv själv.
Jag tror det är väldigt bra att vi tror på oss själva, jag tror att Gud vill att vi ska göra det, och jag tror att Gud tror på oss, för vi är inte viljelösa robotar. Än viktigare är det nog ändå att tro på Gud, att våga söka kraft i Honom, att våga vara ödmjuk och säga att jag klarar det inte själv (hur många av oss har inte känt just den känslan?). Jag tror det är viktigt att vi vågar vara svaga, för i vår svaghet kan Guds kraft bli uppenbarad. Jag tror att vi behöver krossade hjärtan för att våga släppa in Gud. Jag tror vi behöver sluta tro på oss själva som om vi vore Gud för att vi ska kunna tro på oss själva i Gud och genom Gud.
Bibeln säger att vi är avbilder av Gud, alltså reflekterar vi Gud och det gudomliga bor i oss, men vi är inte Gud. Traditionen lär oss att Kristus är Guds bild, alltså inte en avbild, utan Gud uppenbarad som människa, för att vi ska kunna förstå Fadern genom Sonen, att se hur Gud är, få veta vad Gud vill, vad Gud har tänkt för oss genom att se på Jesus.
Vi människor förmår inte att rädda oss själva till evigt liv, ingen av oss kan ens veta på egen hand vad som väntar efter döden. Vi kan välja att existera allena i oss själva, i all vår ofullkomlighet eller så kan vi säga ja till Gud.
Ortodox teologi lär: "Gud kallar oss från vårt icke-vara in i Hans vara"
Jag anar att det inte kan finnas något vackrare och bättre än att existera i Gud. Men jag vet själv hur rädd jag är, jag vet hur tvivel känns, jag vet hur svårt det är att säga mitt JA till Gud och överlåta mig i Hans barmhärtiga händer, rädslan finns där, tänk om jag fattat fel, tänk om Han inte finns, tänk om det jag har är bättre än det jag får?
Kanske är jag främst rädd för att inte själv få vara Gud!
Jag vet att jag i dessa tankar talar på ett sätt som kan kännas provocerande då jag mycket talar om oss människor som ett kollektiv, utifrån min egna individuella övertygelse. Det är min bön och mitt hopp att ingen ska känna sig kränkt och att mina ord inte ska stöta människor bort från Gud. I så fall ber jag uppriktigt om förlåtelse för min dumhet, Gud är långt mycket större än jag, fattar mycket bättre än jag, vet hur man lägger orden på bästa sätt.
Någonstans handlar detta inlägg mycket om min längtan att våga ta ytterligare steg, att bli beredd att ta det avgörande steget och att ta det!
För jag anar att vi alla kan bli lyckligare om vi väljer Gud, jag tror att vi orkar mer om vi vet att Gud bär oss och att vi inte själva behöver bära allt. Jag tror att Gud kan leda oss rätt och få oss att förstå vad meningen med våra liv är, vad Gud tänkt. För så länge det inte blir som Gud tänkt så finns nog också risken att vi inte känner den lycka som Gud tänkt för oss, som Gud önskar oss.
Kim Baung
Kommentarer
Trackback
