du värld!
Du värld är mig så stor och skrämmande. Din rörelse så kraftig, din makt så slug!
Det föll över mig idag. Det känns som om vi är indragna i en rörelse som på ytan ser ut att vara den enda vägen till lycka och välstånd, men som i sitt inre verkar flödar över av cynism och hårdhet! Min Emma visade mig igår en bild på utmärglade barn, små individer med revbenen kraftigt synliga igenom deras allt annat än kraftiga kroppar. Det var ingen vacker syn, en sida av verkligheten jag så väl vet existerar men som så ofta känns långt, långt bort från den sidan av verkligheten jag lever på. Men ändå, denna verklighet är verklig för många människor även om jag blundar för den! Lidande och brist tar sig många uttryck, undernäring, depression, dålig självkänsla. Det är helt klart ingen brist på lidande i världen. Vi alla smakar dess bittra smak emellanåt och känner hur ont det gör i oss själva! Lidande ter sig vara en del av mänskligt liv, men omsorg om varandra, och delande av detta lidande borde få vara en minst lika självklar del! Ingen har lovat mig att jag alltid ska vara lycklig här på jorden, men ändå smakar jag många gånger lyckan! Jag tar emot den med öppen famn och vill gärna att andra ska dela den med mig! Det är inte alls lika lätt att be människor dela lidandet med mig! Visst är det så att många av oss har lärt oss att vi ska vara starka? Att vi ska prestera, vara duktiga? Ser vi inte upp till de människor som alltid verkar vara fulla av energi och som gång på gång presterar framgång? Våra egna tillkortakommanden skäms vi för, gör oss förbannade på oss själva eftersom vår egen kraft inte räckt lika långt! Vi vill helt enkelt vara framgångsrika och det ofta enligt det mönster som någon annan satt upp för vad framgång är!
Men dem som inte orkar le längre då? Dem som helt enkelt inte är sådär överlyckliga som dem blivit åtsagda att vara? Skall de i sin ensamhet bära det lidande som andra skyr som elden? Alla av oss smakar lidande, men vi kan välja att bära det tillsammans! Alla kommer inte vilja vara med i delandet, men många längtar nog efter någon mer som är bruten! Tänk att få gråta ut hos någon annan, att våga släppa masken och våga vara bruten, att få höra: Jag vet!
I brutna hjärtan kan Gud komma in, i brutna hjärtan kan människor komma in!
Vår brist, vår sorg, vår brustenhet skapar ingång och plats i hjärtat för den stora Kärleken! Gud kan ta plats i vårt sargade hjärta! Jesus gick till de svaga, de utstötta, de lidande. När Gud får bo i vårt hjärta kommer där också bo en längtan efter att göra det Han gör! Lindra lidande och finnas med! Gud flyr inte! Om vi flyr andra människors lidande flyr vi samtidigt oss själva!
Någon sa en gång: Gör som Gud: Bli människa!
Vad innebär det att vara människa i denna så ofta cyniska och kalla värld?
Kanske kan det vara att säga nej till de krafter som skapar distans mellan oss själva och lidandet och samtidigt försöka avkläda dem deras, till det yttre vackra ansikte och visa upp vilka de egentligen är?
Broder Kim
Det föll över mig idag. Det känns som om vi är indragna i en rörelse som på ytan ser ut att vara den enda vägen till lycka och välstånd, men som i sitt inre verkar flödar över av cynism och hårdhet! Min Emma visade mig igår en bild på utmärglade barn, små individer med revbenen kraftigt synliga igenom deras allt annat än kraftiga kroppar. Det var ingen vacker syn, en sida av verkligheten jag så väl vet existerar men som så ofta känns långt, långt bort från den sidan av verkligheten jag lever på. Men ändå, denna verklighet är verklig för många människor även om jag blundar för den! Lidande och brist tar sig många uttryck, undernäring, depression, dålig självkänsla. Det är helt klart ingen brist på lidande i världen. Vi alla smakar dess bittra smak emellanåt och känner hur ont det gör i oss själva! Lidande ter sig vara en del av mänskligt liv, men omsorg om varandra, och delande av detta lidande borde få vara en minst lika självklar del! Ingen har lovat mig att jag alltid ska vara lycklig här på jorden, men ändå smakar jag många gånger lyckan! Jag tar emot den med öppen famn och vill gärna att andra ska dela den med mig! Det är inte alls lika lätt att be människor dela lidandet med mig! Visst är det så att många av oss har lärt oss att vi ska vara starka? Att vi ska prestera, vara duktiga? Ser vi inte upp till de människor som alltid verkar vara fulla av energi och som gång på gång presterar framgång? Våra egna tillkortakommanden skäms vi för, gör oss förbannade på oss själva eftersom vår egen kraft inte räckt lika långt! Vi vill helt enkelt vara framgångsrika och det ofta enligt det mönster som någon annan satt upp för vad framgång är!
Men dem som inte orkar le längre då? Dem som helt enkelt inte är sådär överlyckliga som dem blivit åtsagda att vara? Skall de i sin ensamhet bära det lidande som andra skyr som elden? Alla av oss smakar lidande, men vi kan välja att bära det tillsammans! Alla kommer inte vilja vara med i delandet, men många längtar nog efter någon mer som är bruten! Tänk att få gråta ut hos någon annan, att våga släppa masken och våga vara bruten, att få höra: Jag vet!
I brutna hjärtan kan Gud komma in, i brutna hjärtan kan människor komma in!
Vår brist, vår sorg, vår brustenhet skapar ingång och plats i hjärtat för den stora Kärleken! Gud kan ta plats i vårt sargade hjärta! Jesus gick till de svaga, de utstötta, de lidande. När Gud får bo i vårt hjärta kommer där också bo en längtan efter att göra det Han gör! Lindra lidande och finnas med! Gud flyr inte! Om vi flyr andra människors lidande flyr vi samtidigt oss själva!
Någon sa en gång: Gör som Gud: Bli människa!
Vad innebär det att vara människa i denna så ofta cyniska och kalla värld?
Kanske kan det vara att säga nej till de krafter som skapar distans mellan oss själva och lidandet och samtidigt försöka avkläda dem deras, till det yttre vackra ansikte och visa upp vilka de egentligen är?
Broder Kim
Kommentarer
Trackback
