Mitt liv i dina händer
Igår kl. 16.45 begav jag mig ner mot skolan för att njuta av några timmars studerande. Väl nere på plats upptäckte jag dock att skolan för dagen skulle stänga klockan 17.00 vilket tvingade mig att vända på klacken igen. Mitt i känslan av besvikelse att inte kunna spendera några härliga kvällstimmar på skolan så slog mig den fina idén att bege mig till Din Bok (en bokhandel med "kristen litteratur" i Örebro) för att stilla min hunger efter något nytt att läsa. Klockan 18.30 var jag på plats hemma igen med 3 böcker i påsen. Den första har jag nu läst ut och jag vill utifrån den lämna några tankar här på bloggen.
Boken heter Mitt liv i dina händer. Den är skriven av karmelitbrodern Wilfrid Stinissen och handlar om överlåtelse. Överlåtelse presenteras i boken som att lämna sig själv till Guds vilja, vilket sker i flera steg för att Gud slutligen skall kunna bli den som handlar i människan.
Jag läste någon gång i en annan bok att av de tre löften som munken avger då han för resten av livet stiger in i en klosterorden (fattigdom, kyskhet och lydnad) så är det just lydnaden som är det svåraste (inte kyskheten som många av oss säkert skulle gissa) att leva med. Tänker jag efter så ter sig detta ganska snabbt rimligt för mig. Vem minns inte hur det var att som barn vara tvungen att lyda sina föräldrar när de sade nej till något man så gärna ville? Hur många av oss idag känner oss inte främmande för att låta någon annans vilja än vår egen få styra allt i vårt liv? (kanske är just detta något av det mest avskräckande vad gäller att vara fängelseintern). Vi vill så oerhört mycket vi människor och ofta styrs vi (vilket Stinissen påpekar) av våra impulser kring vad vi för tillfället behöver för vår lycka. Jag vet själv att jag många gånger känt ett tryckande behov av att få nå frid och lycka genom att köpa något jag anser mig behöva. Men tänk att vad jag än köper så är detta något förgängligt. Tingen och skapelsen vittnar om Gud, men är inte Gud, och ändå tillber vi dem så ofta (för hur stor är egentligen skillnaden mellan "dansen kring guldkalven" och den överväldigande euforin över vårt senaste klädinköp?).
Stinissen berättar att han en gång frågade en vän om Gud har en vilja för allt, även de minsta ting? Vännens svar kom omedelbart: - Självklart! Annars skulle lydnaden inte ha någon mening! (s.65)
Guds vilja kan vi alltid söka. Om han ser och bryr sig om varje människa på denna jord (varje en av flera miljarder) så bryr han sig också om alla de många val vi gör i våra liv.
Stinissen ger på sidan 86 i sin bok en god anledning till varför det är gott att låta sin egen vilja stå tillbaks och låta Guds vilja ske istället: Så länge jag autonomt fattar beslut blir allt som händer jag-centrerat och märkt av jagets begränsningar.
Att vi själva tror att vi alltid vet bäst är en rimlig konsekvens av den kulturanda som drivit oss till att tro att vi i oss själva är det högsta bästa, jordens mittpunkt och vårt livs Gud.
Men vi är ju ganska små vi människor. Det liv vi fått har någon annan gett oss. I första ledet bakåt våra föräldrar men längst tillbaks den Någon som är större än oss själva. Om Gud är kärlek och Gud vill oss väl så är det troligt att Han vet vad som är bäst för oss och vad som kommer ge oss lycka och ett gott liv.
Det kan låta som en floskel men Gud har en vilja för vårt liv.
Kanske är den viktigaste viljan, viljan att lägga sin egen vilja under Guds vilja!
På bokens inre pärm är skriven en vacker bön av Broder Charles av Jesus (1858-1916) som Stinissen återkommer till flera gånger i boken och som jag här slutligen vill återge:
Fader,
jag överlämnar mig åt dig,
gör med mig vad du vill.
Vad du än gör med mig
tackar jag dig.
Jag är redo till allt.
Må bara din vilja ske med mig
och allt du skapat;
jag önskar ingenting annat, min Gud.
Jag lägger mitt liv i dina händer,
jag ger dig det, min Gud,
med all mitt hjärtas kärlek,
för jag älskar dig,
och det är ett behov för mig
att få ge mig,
att få överlämna mig i dina händer,
utan förbehåll,
med en oändlig förtröstan,
ty du är min Fader.
Frid i natten önskar broder Kim
Boken heter Mitt liv i dina händer. Den är skriven av karmelitbrodern Wilfrid Stinissen och handlar om överlåtelse. Överlåtelse presenteras i boken som att lämna sig själv till Guds vilja, vilket sker i flera steg för att Gud slutligen skall kunna bli den som handlar i människan.
Jag läste någon gång i en annan bok att av de tre löften som munken avger då han för resten av livet stiger in i en klosterorden (fattigdom, kyskhet och lydnad) så är det just lydnaden som är det svåraste (inte kyskheten som många av oss säkert skulle gissa) att leva med. Tänker jag efter så ter sig detta ganska snabbt rimligt för mig. Vem minns inte hur det var att som barn vara tvungen att lyda sina föräldrar när de sade nej till något man så gärna ville? Hur många av oss idag känner oss inte främmande för att låta någon annans vilja än vår egen få styra allt i vårt liv? (kanske är just detta något av det mest avskräckande vad gäller att vara fängelseintern). Vi vill så oerhört mycket vi människor och ofta styrs vi (vilket Stinissen påpekar) av våra impulser kring vad vi för tillfället behöver för vår lycka. Jag vet själv att jag många gånger känt ett tryckande behov av att få nå frid och lycka genom att köpa något jag anser mig behöva. Men tänk att vad jag än köper så är detta något förgängligt. Tingen och skapelsen vittnar om Gud, men är inte Gud, och ändå tillber vi dem så ofta (för hur stor är egentligen skillnaden mellan "dansen kring guldkalven" och den överväldigande euforin över vårt senaste klädinköp?).
Stinissen berättar att han en gång frågade en vän om Gud har en vilja för allt, även de minsta ting? Vännens svar kom omedelbart: - Självklart! Annars skulle lydnaden inte ha någon mening! (s.65)
Guds vilja kan vi alltid söka. Om han ser och bryr sig om varje människa på denna jord (varje en av flera miljarder) så bryr han sig också om alla de många val vi gör i våra liv.
Stinissen ger på sidan 86 i sin bok en god anledning till varför det är gott att låta sin egen vilja stå tillbaks och låta Guds vilja ske istället: Så länge jag autonomt fattar beslut blir allt som händer jag-centrerat och märkt av jagets begränsningar.
Att vi själva tror att vi alltid vet bäst är en rimlig konsekvens av den kulturanda som drivit oss till att tro att vi i oss själva är det högsta bästa, jordens mittpunkt och vårt livs Gud.
Men vi är ju ganska små vi människor. Det liv vi fått har någon annan gett oss. I första ledet bakåt våra föräldrar men längst tillbaks den Någon som är större än oss själva. Om Gud är kärlek och Gud vill oss väl så är det troligt att Han vet vad som är bäst för oss och vad som kommer ge oss lycka och ett gott liv.
Det kan låta som en floskel men Gud har en vilja för vårt liv.
Kanske är den viktigaste viljan, viljan att lägga sin egen vilja under Guds vilja!
På bokens inre pärm är skriven en vacker bön av Broder Charles av Jesus (1858-1916) som Stinissen återkommer till flera gånger i boken och som jag här slutligen vill återge:
Fader,
jag överlämnar mig åt dig,
gör med mig vad du vill.
Vad du än gör med mig
tackar jag dig.
Jag är redo till allt.
Må bara din vilja ske med mig
och allt du skapat;
jag önskar ingenting annat, min Gud.
Jag lägger mitt liv i dina händer,
jag ger dig det, min Gud,
med all mitt hjärtas kärlek,
för jag älskar dig,
och det är ett behov för mig
att få ge mig,
att få överlämna mig i dina händer,
utan förbehåll,
med en oändlig förtröstan,
ty du är min Fader.
Frid i natten önskar broder Kim
Kommentarer
Trackback
