En stor utmaning
Jag begav mig idag till Eskilstuna för att genomföra en intervju med en kvinna som i sitt arbete med ledarskapscoaching använder sig av bl.a. kundaliniyoga. Anledningen till denna inervju är att jag just nu läser en kurs i Nyandlighet och denna intervju var ett av momenten i kursen vilket syftar till att lära känna den nyandliga världen lite bättre genom ett möte IRL med en företrädare istället för bara en massa information hämtad ur böcker. Det blev ett spännande möte som också föranledde ett uppvaknande för mig.
Efter mötet skrev jag ner några reflektioner i en anteckningsbok:
Vi står inför en oerhörd utmaning. En rörelse av människor som söker inåt och som menar att det gudomliga finns längst in i människan. Hur skall vi kyrka förkunna om den frälsning som kommer till oss utifrån? Är lösningen att sänka trösklarna, välkomna allt, ta bort de gränser som skapar "vi" och "dem" och bejaka alla andliga vägar?
Återfinns identitet i det som känns rätt eller i det Gud förklarat för rätt (vilket givetvis ofta kan sammanfalla och djupast sett alltid gör det)?
Är det frihet att vara utelämnad åt en opersonlig kraft? Om vi definieras i mötet med denna blir vi då inte opersonliga?
Om vi alla är Gud, finns det då personlighet i något annat än det kollektiva?
För oss kristna är synden det som skiljer oss från Gud. Med en förnekelse av synden så är det rimligt att tro att vi själva är Gud?
Är det inte så att kärlek kan uppstå först när det finns ett jag och ett du? Om alla är jag och jag är du, blir då inte kärleken självcentrerad och egoisitisk? Hur svårt är det att ge om det är jag som får allt? Vad händer med Jesu försoningsdöd, blir den ens möjlig eller rimlig i detta perspektiv?
Detta är bara initiala reflektioner och det finns nog en risk att jag drar lite väl snabba slutsatser. Hur som helst. Ett mycket intressant möte med en mycket intressant kvinna.
Broder Kim
Efter mötet skrev jag ner några reflektioner i en anteckningsbok:
Vi står inför en oerhörd utmaning. En rörelse av människor som söker inåt och som menar att det gudomliga finns längst in i människan. Hur skall vi kyrka förkunna om den frälsning som kommer till oss utifrån? Är lösningen att sänka trösklarna, välkomna allt, ta bort de gränser som skapar "vi" och "dem" och bejaka alla andliga vägar?
Återfinns identitet i det som känns rätt eller i det Gud förklarat för rätt (vilket givetvis ofta kan sammanfalla och djupast sett alltid gör det)?
Är det frihet att vara utelämnad åt en opersonlig kraft? Om vi definieras i mötet med denna blir vi då inte opersonliga?
Om vi alla är Gud, finns det då personlighet i något annat än det kollektiva?
För oss kristna är synden det som skiljer oss från Gud. Med en förnekelse av synden så är det rimligt att tro att vi själva är Gud?
Är det inte så att kärlek kan uppstå först när det finns ett jag och ett du? Om alla är jag och jag är du, blir då inte kärleken självcentrerad och egoisitisk? Hur svårt är det att ge om det är jag som får allt? Vad händer med Jesu försoningsdöd, blir den ens möjlig eller rimlig i detta perspektiv?
Detta är bara initiala reflektioner och det finns nog en risk att jag drar lite väl snabba slutsatser. Hur som helst. Ett mycket intressant möte med en mycket intressant kvinna.
Broder Kim
Kommentarer
Trackback
