kimbaung

Många är dem som bekänt sig som kristna och av människor i sin närhet fått fundersamma blickar riktade mot sig och frågor uttryckande främlingsskap.

För många år sedan pratade jag med en kvinna som jobbar inom kyrkan och som berättade att en vännina till henne uttryckt: "Vad skönt, du är ju precis som vilken annan vanlig människa som helst. Du dricker och svär o.s.v." Kanske återger jag inte citatet helt korrekt men det återspeglar ändock andan i det som jag uppfattade det. Personen hade förväntat sig att denna kyrkans kvinna skulle vara annorlunda, något som säkert skrämde henne, men till sin [glada] förvåning upptäckte hon en jämlike, någon som levde sitt liv ungefär som hon själv, trots att denna person bekände sig som kristen! Det som för oss människor är främmande skrämmer oss ofta (själv var jag oerhört rädd för färgade människor som barn) men samtidigt så lockar det oss till nyfikenhet, allt är inte likriktat, det finns olikhet, det finns människor som inte lever precis som jag. Frågan är om Jesus kallar oss bort från att vara jämlikar? Troligtvis inte! Kallar Han oss till att uppfatta oss som bättre än andra? Nej, högmod är en mycket destruktiv kraft och aktivitet! Kallar Han oss till att vara annorlunda? Både JA och NEJ! Han kallar oss att vara annorlunda från världen, men samtidigt kallar Han oss att vara människor, sanna människor, de vi innerst inne längtar efter att vara!

Ett stort och i mänsklig kraft (och ur mänsklig rädsla sprunget) stort projekt inom många församlingar idag verkar vara att sänka trösklarna. För många år sedan fick jag lyssna på hur två kyrkliga medarbetare med emfas menade att det är av yttersta vikt att ha låga trösklar för att människor ska våga kliva innanför kyrkans portar. Därför: Som mest en trosfärgad sång under förmiddagssången, inte mer, det måste jag väl förstå? Taktiken var att sakta men säkert få människor att till slut vilja komma på familjegudstjänsten. Tanken var god, men ter sig fortfarande främmande för mig! Människor är säkert ofta rädda inför vad de ska möta när det väl kliver in i "kyrkans värld" men kan det inte vara så att dem faktiskt känner en viss besvikelse när världen där innanför kyrkporten ser precis likadan ut som världen utanför? För en tid sedan samtalade jag med en ung tjej som blivit aktiv inom kyrkan. Hon menade att hon inte skulle vilja ta med sig en [icke-kyrklig] vän till ungdomsgruppen eftersom det mesta man gör där är att käka pizza, pyssla... och rent allmänt inte tala om Gud.

Jag minns så många gånger jag själv sagt i mötet med människor: "Det enda vi gör är inte bara att läsa Bibeln och sitta och be" som om det är tvunget att erkänna dessa två "sysselsättningar" som något tråkigt så att människor vill komma. Tänk om jag istället sagt: Att läsa Bibeln och be är måhända inte det enda vi gör, men vi gör det och det är viktigt för mig att få göra det, kom med och se hur det är! Kanske skulle människor upplevt mig som wacko men kanske skulle de också tilltalas av min glädje att ta del i det för dem annorlunda. För det annorlunda skapar som sagt nyfikenhet. Vad finns det för lockelse i att komma till ett sammanhang som promotas som en spegelbild av det som ungdomar (eller för den delen vuxna) redan upplevt, bara att den sker innanför andra väggar, i en byggnad som har en klocka i ett torn?

Vad jag själv önskar i mötet med kyrkans folk är inte en präktig självrättfärdighet där alla som inte lyckas leva upp till de krav som dess sammanhang ställer, bedöms som hemska syndare av dessa. Jag tror mig behöva möta ödmjuka människor som lyckats bryta med världens herravälde över dem, om så bara lite grann, för att själv bli inspirerad till att våga!

Kanske har fler än jag upplevt känslan av att det världen har att erbjuda inte räcker till? En önskan om att våga begära skilsmässa med världen för att få smaka något större! Hur lätt blir det när den kristne känns igen som någon som lever på världens premisser och efter dess uppsatta ideal, normer och beteendemönster? Vad finns det för något större att längta efter om annorlundahet inte existerar utan den likriktning som finns i världen också råder i kyrkan? Är det i princip bara klocktornet och inredningen som är skillnaden så är det väl ändå lättast att stanna i världen? Hur vore det om vi mötte människor som inte bara lever sina liv i en miljö med annorlunda inredning utan som också i sitt inre har fått en annan inredning och i sitt liv en annan inriktning? Det är ju nämligen en skillnad mellan likriktning och inriktning. Om Jesus hade varit precis som alla andra hade människor då varit särskilt intresserade av att lyssna på Honom? Hade människor då valt att ge sina liv till Honom och varit beredda att gå i döden för Honom?

Det är något annorlunda med Jesus och jag tror att just detta annorlunda lockar människor eftersom det talar till dem vi innerst inne är. Våra sanna jag som söker sitt sanna vara och känner besvikelse mot världen som kom med så vackra, men ack så tomma löften.

Det berättas om Polykarpos som var biskop i Smyrna i början av det andra århundradet att när han blev beordrad att förneka sin tro på Kristus (de kristna sågs som upprorsmakare eftersom de vägrade offra till den romerska kejsaren av trohet till Kristus) ifall han inte ville bli levande bränd på bål! På detta sägs Polykarpos ha svarat:

Jag har i åttiosex år tjänat Kristus och Han har aldrig svikit mig, så varför skall nu jag svika Honom?

De romerska myndigheterna försökte stävja den kristna rörelsens expansion genom att blodigt avrätta dem som inte förnekade sin tro. Effekten blev den motsatta. Människor strömmade till denna rörelse i vilken de fanns människor som var beredda att gå i döden för sin Mästare! Någon sa en gång: "Martyrernas blod är kyrkans utsäde".

Den tro vi lever i finns det fog för att vara stolt över och att stå upp för! I ett samhälle där trohet allt mer ses som något negativt (vem har inte hört reklamen: Vill du vara otrogen?) så kan kristnas trohet till sin Mästare bli ett levande vittnesbörd på att det finns något större... Något som människor varit beredda att gå i döden för! En man som själv gick i döden, av kärlek till människor!

Broder Kim