kimbaung

För ungefär ett halvår sedan tog jag beslutet att införskaffa (alltså: KÖPA/KONSUMERA!) en iPhone 4. Mitt resonemang gick nog mycket ut på att en smartphone (och givetvis just en iPhone av någon konstig anledning) skulle förenkla min vardag, förgylla den och göra mig mer lättillgänglig. Jag hittade ett erbjudande där telefonen blev 1800:- billigare än ordinarie pris om jag köpte den med abonnemang. Det låter väl som en ganska bra deal? Uppenbarligen tyckte i alla fall jag det! 

Efteråt slog det mig att jag har valt att lägga ut flera tusen kronor på en TELEFON av alla möjliga ting!

Saken är den att jag tycker att denna smartphone är helt ljuvlig och fantastisk, den har det mesta jag kan önska men frågan är om den inte har lite mer än det jag behöver och om den inte på sitt sätt inverkar negativt på mitt liv och jag själv som person.

I denna fantastiska lilla pryl finns en GPS, perfekt om jag inte hittar, men det resulterar också i att jag går miste om möten med människor, de möten som skulle kunna komma av att jag frågar om vägen och dem förhoppningsvis hjälper mig hitta.

Luren erbjuder också en massa spel (och jag kan alltid ladda ner flera)som jag kan fördriva tiden med på tåg, buss och i allmänt uttråkande situationer. Frågan är dock om det inte finns bättre saker att fylla dötiden med? Kanske förblir dötiden bara dötid när vi fyller den med meningslösa fördriv! Kanske skulle denna dötid kunna användas till något helt fantastiskt, t.ex. att intressera sig för en annan människas liv. Visst låter det jobbigt men jag tror att Gud kallar oss bort från Angry Birds till living people.   

Genom att ständigt kunna bli nådd och nå andra via telefonsamtal, sms,Facebook och mail så är jag rädd att jag distansierar mig från de människor som finns i min absoluta närhet. Hur många människor missar jag inte ögonkontakt med, den ögonkontakt som säger: jag ser dig! och därigenom bekräftar den andra människan som människa, genom att ha mitt eget fokus på den lilla skärmen.

Genom mp3-spelaren i telefonen så kan jag njuta av fantastisk musik men jag stänger samtidigt mina öron för de röster som finns i min absoluta närhet. Genom att ständigt lyssna i lurarna så finns risken att jag slutar höra det som är viktigt.

Det som kanske gör mig mest förargad är att jag genom denna konsumtion uppmanar andra till att göra detsamma. Tekniken kan många gånger vara något helt fantastiskt och det skapade säger något om Skaparen. Däremot är jag rädd att iPhone blivit en livsstilsvara och jag tror inte att vår sanna identitet kan bli oss given genom konsumtion. Vår sanna identitet tror jag att vi upptäckeroch ges i Gud.

Ortodox teologi lär oss: "Gud kallar oss från vårt icke-vara in i Hans vara"

Genom min konsumtion så bidrar jag till något jag har svårt att stå för. De enorma pengar denna lur kostar får mig också att undra om jag använder pengar på ett gott sätt? Det är kul för mig att ha denna lur, men kanske skulle de pengar den kostade ha kunnat bidra till något större än denna lilla glädje?

Av många olika anledningar (några av dem presenterade ovan) har jag därför tagit ett första steg mot att sälja telefonen till Envirofone. Jag har räknat ut att om jag säljer telefonen nu så kan jag i princip betala av kostnaden för den direkt.

Det skulle vara skönt att slippa denna fantastiska lilla lur för jag ser vad den gör med mig!

Försäljningsbrevet ligger på matbordet,men nu när det är dags är det väldigt svårt att sälja den!

Men idag är det min tur att göra motstånd mot de makter som förslavar mig! (Detta är dock inte en kritik mot iPhoneanvändare, jag väljer att välja för mitt eget liv). 

För saken är den att det är inte jag som behöver iPhone, iPhone behöver mig. Jag tror att vi människor kan vara mer än lyxkonsumenter (att ha en iPhone måste väl faktiskt ses som en lyx?). 

Kanske blir livet enklare om vi väljer just enkelhet och måttfullhet.  

Kim Baung