De vuxnas och kyrkans ansvar vad gäller ungas drickande
Behöver ungdomar "komma igenom" en suparperiod eller skulle kyrkan kunna uppmuntra till andra värden?
Om vi genom vårt handlande uppmuntrar ungdomar till att dricka så är det svårt för oss att argumentera emot deras drickande (bortsett från argument om alkoholens eventuella negativa följdverkningar på det fysiska och mentala planet som kan följa avalkoholintag i ung ålder)
En präst berättade för ett tag sedan att en del anställda inom kyrka och skola uttryckt att de inte vill att barn och unga ska kunna se bilder på dem när de dricker på Facebook. Någon undrade då varför de lever liv som de inte kan stå för!
Tankar i natten!
Kim Baung
Något ursprungligt i den urbaniserade världen
Det finns mycket som är skönt med att vara "citybo" men i mig skapar det också en oerhörd längtan att stundtals slippa se detta "byggda", all slippa höra alla "cityljud". Många gånger längtar jag efter natur, grönska, djur (och då inte husdjur främst) och doften av skog och blomstring.
Så jag tackar Gud för att jag funnit lite "lantlighet" bara några få minuter bort från vår lägenhet. En plats där det är lite tystare, där det doftar mer naturligt, där tankarna får lite mer plats att komma fram.
"I tystanden blir du stark" är loggan för retreatgården "Berget" i Rättvik. Jag tror att det ligger mycket i det. I tystanden skapas möjlighet för oss att lyssna inåt oss själva och ta det vi finner där med oss in i samtalet med Gud, i det som är vårt böneliv.
Kim Baung
Behöver jag "dig" eller är det "du" som behöver mig?
Efteråt slog det mig att jag har valt att lägga ut flera tusen kronor på en TELEFON av alla möjliga ting!
Saken är den att jag tycker att denna smartphone är helt ljuvlig och fantastisk, den har det mesta jag kan önska men frågan är om den inte har lite mer än det jag behöver och om den inte på sitt sätt inverkar negativt på mitt liv och jag själv som person.
I denna fantastiska lilla pryl finns en GPS, perfekt om jag inte hittar, men det resulterar också i att jag går miste om möten med människor, de möten som skulle kunna komma av att jag frågar om vägen och dem förhoppningsvis hjälper mig hitta.
Luren erbjuder också en massa spel (och jag kan alltid ladda ner flera)som jag kan fördriva tiden med på tåg, buss och i allmänt uttråkande situationer. Frågan är dock om det inte finns bättre saker att fylla dötiden med? Kanske förblir dötiden bara dötid när vi fyller den med meningslösa fördriv! Kanske skulle denna dötid kunna användas till något helt fantastiskt, t.ex. att intressera sig för en annan människas liv. Visst låter det jobbigt men jag tror att Gud kallar oss bort från Angry Birds till living people.
Genom att ständigt kunna bli nådd och nå andra via telefonsamtal, sms,Facebook och mail så är jag rädd att jag distansierar mig från de människor som finns i min absoluta närhet. Hur många människor missar jag inte ögonkontakt med, den ögonkontakt som säger: jag ser dig! och därigenom bekräftar den andra människan som människa, genom att ha mitt eget fokus på den lilla skärmen.
Genom mp3-spelaren i telefonen så kan jag njuta av fantastisk musik men jag stänger samtidigt mina öron för de röster som finns i min absoluta närhet. Genom att ständigt lyssna i lurarna så finns risken att jag slutar höra det som är viktigt.
Det som kanske gör mig mest förargad är att jag genom denna konsumtion uppmanar andra till att göra detsamma. Tekniken kan många gånger vara något helt fantastiskt och det skapade säger något om Skaparen. Däremot är jag rädd att iPhone blivit en livsstilsvara och jag tror inte att vår sanna identitet kan bli oss given genom konsumtion. Vår sanna identitet tror jag att vi upptäckeroch ges i Gud.
Ortodox teologi lär oss: "Gud kallar oss från vårt icke-vara in i Hans vara"
Genom min konsumtion så bidrar jag till något jag har svårt att stå för. De enorma pengar denna lur kostar får mig också att undra om jag använder pengar på ett gott sätt? Det är kul för mig att ha denna lur, men kanske skulle de pengar den kostade ha kunnat bidra till något större än denna lilla glädje?
Av många olika anledningar (några av dem presenterade ovan) har jag därför tagit ett första steg mot att sälja telefonen till Envirofone. Jag har räknat ut att om jag säljer telefonen nu så kan jag i princip betala av kostnaden för den direkt.
Det skulle vara skönt att slippa denna fantastiska lilla lur för jag ser vad den gör med mig!
Försäljningsbrevet ligger på matbordet,men nu när det är dags är det väldigt svårt att sälja den!
Men idag är det min tur att göra motstånd mot de makter som förslavar mig! (Detta är dock inte en kritik mot iPhoneanvändare, jag väljer att välja för mitt eget liv).
För saken är den att det är inte jag som behöver iPhone, iPhone behöver mig. Jag tror att vi människor kan vara mer än lyxkonsumenter (att ha en iPhone måste väl faktiskt ses som en lyx?).
Kanske blir livet enklare om vi väljer just enkelhet och måttfullhet.
Kim Baung
Om jag inte hör dig, finns du då?
I Telenors nya reklam befinner sig en far och hans två barn på en båt. De kan inte kommunicera med varandra eftersom de har lurarna i öronen och på så sätt har stängt sig för världen.
Reklamen kan nog te sig lite fyndig! Bristen på möjlighet till kommunikation (trots att det verkar vara precis just det allt handlar om idag på livsstilsmarknaden) kommer troligtvis sluta med att familjen kör på grund. Reklamen är inte jätterolig men ett fniss kan nog slippa ur någon.
Reklamen syftar till att vi konsumenter ska köpa en ny telefonmodell av Sony Ericsson, kanske lyckas reklamen göra någon lite sugen på det. Många av oss idag verkar ju ha ett omättligt begär av nytt, men den diskussionen sparar jag till senare. Det jag istället vill fokusera på är det faktum att denna reklam faktiskt kanske uttalar en sanning.
Om vi fortsätter sluta oss för världen runtomkring oss genom den process många av oss är inne i så finns det risk att vi som individer och som samhälle faktiskt kör på grund. Och vilken är då denna process? Jo det är den process i vilken vi tror att vi kommer varandra närmare genom att ständigt vara uppkopplade mot Facebook, mail, nyheter och vara tillgängliga via telefonsamtal och sms. Vi tror att världen har öppnats för oss och på sitt sätt har den det, men genom det sätt på vilket den öppnats har också vi stängt oss för världen. Kommunikation blir en röst från långt bort ifrån eller några ord som bildar meningar på en skärm.
Givetvis kan detta vara något gott, det ger möjlighet att hålla kontakt med dem långt bort, en fantastisk och god möjlighet, men när detta blir en relations- och kommunikationsmodell för flertalet av våra relationer så blir det problem.
Att vara öppen tror jag handlar om att också våga vara öppen för beröring och beröring handlar också om det kroppsliga. Att känna att en annan människa är nära, att det är en person som jag kan se, en människa som har substans. Det är först när människan finns kroppsligen närvarande som hon kan komma riktigt nära, då kan jag inte kan stänga ner chatten eller ignorera de meddelanden jag ges.
Den gode författaren Magnus Malm menar att dagens människor är rädda för beröring. Jag tror att det ligger mycket i hans ord.
Är vi rädda för att komma varandra nära, är vi rädda för djupa relationer i vilka vi skulle kunna vara oss själva? Är våra hundratals vänner på Facebook ett indicament på att vi inte riktigt är bekväma med att bli berörda och ha människor nära inpå oss?
Är jag själv god nog åt mig själv?
Handlar det om att jag vill ha kontroll. Genom att göra mig tillgänglig i etern så uttrycker jag att jag är en relationell varelse, men på det sätt jag gör mig tillgänglig kanske jag också uttrycker att jag har tydliga gränser och att jag vill ha kontroll och kunna säga nej till beröring och kontakt. Uttrycker jag att jag är relationell men att jag bara klarar av att vara det på ett sätt där människor hålls på avstånd. Är jag den personen som stänger ute världen genom att sätta i lurarna!
Har en massiv ytlig bekanskapskrets fått ersätta djupa relationer?
Och mitt i allt detta funderar jag: Hur vill Gud ha det? Jag tänker på att Han valde att kommunicera med oss genom att själv bli människa. Han tog plats mitt ibland oss, Han skickade inte sms eller mail, Han blev människa och kroppsligen närvarande. Och Han ger oss en förebild för hur livet och relationerna skall levas tror jag. Att relationer levs tätt inpå, att relationer bärs upp av människor av kött och blod, att relationer inte kan reduceras till bara en röst eller ord som bildar meningar på en skärm.
För i slutänden blir det för lätt att inte lyssna...
Om jag inte hör dig, finns du då?
Kim Baung
Hysteri
Somliga stunder vill jag bara shoppa som en galning, vara ytlig och materiell. Göra allt för att vara så "snygg" som möjligt.
Och ändå, Gud älskar mig!
Hur många av oss kan säga: Herre om jag äger Dig i himlen så saknar jag ingenting på jorden...
Vem äger rätten att döda?
Jag ställer mig frågorna: Vad är ett liv värt och vem har rätten att ta det ifrån en annan människa?
Om bin-Laden är skyldig till många människors död så är han givetvis en person som måste bekämpas, men är det inte bättre att ta honom levande? Kanske var det en omöjlighet att göra det, men ändå, blod på händerna, det måste kännas tungt när det är blod på den andres händer som blir skälet till att man tar livet av den!
Annika Österberg, en kvinna som för länge sedan dömdes för ett brott hon befanns skyldig till och nu avtjänat halva sitt liv i fängelse som straff. Var straffet för hårt? Finns det något straff som är tillräckligt hårt? Det är många som talar om att grova förbrytare bör få grövre straff än vad idag utdelas i Sverige, kanske tycker många att vi borde närma oss U.S.A. generellt. Själv slår mig tanken att det är lätt att säga att det bör vara si och så, att så många år är för få och att så många år till krävs för att det ska vara bra! Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att sitta fängslad en månad, än mindre 30 år som Annika Österberg!
Att slå ihjäl någon är att ta en persons liv, och varje människa som gör något sådant måste ta konsekvenserna av sitt handlande, men jag frågar mig om det inte också är att till viss del döda en människa genom att hålla den inspärrad i 30 år? Jag känner mig tom när jag föreställer mig hur det måste ha varit för Annika Österberg!
Jag tror att människan kan ta ansvar och måste ta sitt ansvar. För sitt liv och för sitt handlande...
Men jag ser också en värld som ropar på försoning, männikor som behöver förlåtelse och att återigen bli erkända som människor.
Kanske är det detta Annika Österberg nu får känna igen, jag hoppas det! Men 30 år... Det verkar vara så länge!
/kb
DS-helg
En trevlig möteshelg är över! Fantastiskt kul att möta nya människor och att få tala visioner och mål för Svenska Kyrkans Unga i Strängnäs distrikt.
Ser framemot den 20-21 maj då jag och Robin Vidén tar oss till Stockholm för att finnas med vid den årliga Jesusmanifestationen i Stockholm som representanter för SKU!
/kb
