Did I forget?
Glömde jag bort mig själv någonstans längs vägen? Gav jag aldrig mig själv tid och utrymme för att växa? Är det frukterna av detta jag skördar nu? Den viktigaste frågan kvarstår; kan jag ta igen det, kan jag ställa saker och ting till rätta?
Jag känner en stor oro, är rädd att jag inte ska klara av att skriva klart min uppsats i Tolkningsmetodik. Tiden borde vara tillräcklig, jag har några dagar på mig men arbetet ter sig som ett stort berg framför mig, jag är nära att ge upp. Jag vet att jag måste kämpa!
Allt i livet är inte lätt, hur mycket jag än önskar att det vore det. Det finns en mening med att få kämpa, en mening med att ha det svårt. Kanske önskar jag bara lite mer tillförsikt, att jag inte målade mitt liv och min verklighet i svart och vitt.
Jag längtar efter att få göra gott, längtar efter att få leva självutgivande och det finns egentligen inte mycket som hindrar mig, förutom lathet, inbundenhet, rädsla och rutin.
Jag är tacksam för att det i alla fall börjar bli tydligare för mig, att det finns så mycket att göra, och atyt det är helt i min hand!
Amen!
Jag känner en stor oro, är rädd att jag inte ska klara av att skriva klart min uppsats i Tolkningsmetodik. Tiden borde vara tillräcklig, jag har några dagar på mig men arbetet ter sig som ett stort berg framför mig, jag är nära att ge upp. Jag vet att jag måste kämpa!
Allt i livet är inte lätt, hur mycket jag än önskar att det vore det. Det finns en mening med att få kämpa, en mening med att ha det svårt. Kanske önskar jag bara lite mer tillförsikt, att jag inte målade mitt liv och min verklighet i svart och vitt.
Jag längtar efter att få göra gott, längtar efter att få leva självutgivande och det finns egentligen inte mycket som hindrar mig, förutom lathet, inbundenhet, rädsla och rutin.
Jag är tacksam för att det i alla fall börjar bli tydligare för mig, att det finns så mycket att göra, och atyt det är helt i min hand!
Amen!
Det året
2011 är nu här och jag sitter och funderar tillbaks lite på 2010. Ärligt talat så finner jag det svårt att finna substans i mina minnen, väldigt mycket känns som att det ligger i ett töcken. 2010 var året då jag tog mina första högskolepoäng i teologi och som jag känner mig stolt och glad över.
2010 var nog på många sätt ganska förvirrande och jobbigt, jag kommer ihåg första dagen på det nya året som inte var någon superstart kanske men som ändå förklaras av ett ganska dåligt avslut på det föregående, men det finns ändå ljusglimtar!
Under 2010 träffade jag min Emma, en flicka som får mig att känna på ett väldigt speciellt sätt, en flicka som är väldigt speciell och speciell för mig. Vi har varit ett par sedan 19 augusti (även om det varit lite funderingar kring exakt datum) och jag är så väldigt glad för att det är vi.
Under 2010 hann jag med två utlandsresor, en med min käre vän Tim till Slovakien och så resan till Egypten med min flickvän och hennes mamma och syster. Det känns väldigt bra att ha kommit iväg, vetat att jag klarade av det. Det känns underbart att ha spenderat de sista dagarna av 2010 och de första dagarna av 2011 tillsammans med min kära och jag ser framemot alla de dagar som skall komma.
Och nu har alltså 2011 redan börjat och jag känner mig faktiskt stundtals lite som i panik. Jag har beslutat mig för att börja plugga på heltid och jag tror att det är det enda rätta, men samtidigt så skrämmer det mig att det nu är skolan jag ska gå till om dagarna och inte till jobbet.
Jag ber och hoppas att jag och Emma snart ska hitta en lägenhet i Örebro, att vi får skapa oss en tillvaro tillsammans och växa tillsammans. Jag längtar efter att få komma hem efter en lång skoldag, laga god mat tillsammans och krypa ner i soffan och bara få vara nära varandra, prata, umgås, älska varandra. Jag är så glad att jag har dig min kära!
Jag längtar efter varmt väder, dagar utan måsten!
Och jag längtar efter frid och ro, att inte gnagas sönder inifrån av ångest!
Är det Dig jag längtar efter Gud?
Kim Baung
2010 var nog på många sätt ganska förvirrande och jobbigt, jag kommer ihåg första dagen på det nya året som inte var någon superstart kanske men som ändå förklaras av ett ganska dåligt avslut på det föregående, men det finns ändå ljusglimtar!
Under 2010 träffade jag min Emma, en flicka som får mig att känna på ett väldigt speciellt sätt, en flicka som är väldigt speciell och speciell för mig. Vi har varit ett par sedan 19 augusti (även om det varit lite funderingar kring exakt datum) och jag är så väldigt glad för att det är vi.
Under 2010 hann jag med två utlandsresor, en med min käre vän Tim till Slovakien och så resan till Egypten med min flickvän och hennes mamma och syster. Det känns väldigt bra att ha kommit iväg, vetat att jag klarade av det. Det känns underbart att ha spenderat de sista dagarna av 2010 och de första dagarna av 2011 tillsammans med min kära och jag ser framemot alla de dagar som skall komma.
Och nu har alltså 2011 redan börjat och jag känner mig faktiskt stundtals lite som i panik. Jag har beslutat mig för att börja plugga på heltid och jag tror att det är det enda rätta, men samtidigt så skrämmer det mig att det nu är skolan jag ska gå till om dagarna och inte till jobbet.
Jag ber och hoppas att jag och Emma snart ska hitta en lägenhet i Örebro, att vi får skapa oss en tillvaro tillsammans och växa tillsammans. Jag längtar efter att få komma hem efter en lång skoldag, laga god mat tillsammans och krypa ner i soffan och bara få vara nära varandra, prata, umgås, älska varandra. Jag är så glad att jag har dig min kära!
Jag längtar efter varmt väder, dagar utan måsten!
Och jag längtar efter frid och ro, att inte gnagas sönder inifrån av ångest!
Är det Dig jag längtar efter Gud?
Kim Baung
