kimbaung

Jag började igår läsa en bok av Ann Heberlein, teologie doktor i etik. Boken handlar om ett samhälle där vi lätt känner oss kränkta, den handlar om att ta ansvar för sitt eget liv och sina egna val, den handlar om att inte alltför lätt säga "Det var inte mitt fel".

På sitt sätt tycker jag att det är väldigt befriande att Heberlein kritiserar mentaliteten som alltför tydligt säger att vi är offer för vår omgivning, för vår egen historia och våra egna erfarenheter. Den mentalitet som öppnar upp för att ursäkta t.ex. sexuellt våld med att förövaren själv har blivit utsatt för övergrepp, därigenom är ett offer för olika omständigheter och inte riktigt kan skyllas för sitt handlande. Självklart tror jag att människor starkt kan vara påverkade av upplevelser i det egna livet men någonstans har vi också valmöjligheter, vi har ett handlingsutrymme, ofta vet vi ganska tydligt vad som generellt betraktas som ett gott beteende och vad som betraktas som ett dåligt!

Vi alla har saker i våra liv som vi måste arbeta på att förändra, och det är i slutänden vårt ansvar att ta vårt ansvar!

Heberlein lyfter upp talesättet som säger :"Med frihet följer ansvar", och hon är träffsäker när hon också påtalar att den som inte kan ta ansvar för sin frihet inte längre har rätt till sin frihet, något som inte är ett dugg kontroversiellt utan som är praxis i Sverige. Brottslingar slängs i fängelse, föräldrar som misshandlar sina barn blir fråntagna sina barn (i de bästa fall).

Något jag önskar mer av i mitt eget liv är att inte skylla på andra när jag gjort dåliga val utan att våga ta mitt ansvar istället. Än mer önskar jag att jag ska våga vara så ansvarsfull så att jag gör goda val som bekräftar att jag är en fri individ som kan ta ansvar!

Vi kan inte hålla på och ursäkta felaktigt beteende, vi måste våga säga ifrån till människor av omtanke om dem och för samhällets skull.

En annan intressant tanke som Heberlein lyfter upp handlar om våra egna preferenser angående vad som är moraliskt riktigt. Dessa preferenser gör vi ofta till universella och allmängiltiga och de som inte tänker och handlar exakt som oss själva, de som går utanför våra egna gränser betraktar vi som människor med dålig moral, människor som vi lätt fördömer och ser ner på.

Jag vet själv hur lätt jag blir frustrerad när människor lever på ett sätt som inte jag gör, när människor lever på ett sätt som jag tycker är förkastligt. Någonstans måste jag förstå att vi alla har olika preferenser och att jag inte riktigt kan döma andra utifrån mina egna...

Men någonstans är det också min övertygelse att det behövs en mer allmänglitig moral, en som inte är människors verk, en som inte förändras så lätt, en som är evig.

Därför behöver jag Guds ord...