Ge mig sömn
Känner att jag är på väg att somna stående snart(fast just nu sitter jag ju). Hade tänkt låna vilorummet här på skolan men en annan elev hann före med bara några sekunder:/ Men men, får känna glädje över att den andra eleven får vila en stund:)
När jag igår stod i Örebro och väntade på tåget hem så tyckte jag mig se en man som jag kände igen, ganska snart förstod jag att det var Ärkebiskop Anders Wejryd som stod och väntade på samma tåg som jag själv. Jag kände att den här chansen får jag inte missa, att prata med denna man som är överhuvud för den kyrka som jag lever i och som jag en dag önskar att verka som präst inom. Hjärtat började slå lite snabbare, eller kanske mycket snabbare (gissar att det är denna känsla som människor drabbas av när de ser någon kändis de ser upp till), när jag beslutade mig för att jag måste försöka få en plats brevid honom på tåget. Jag följde efter in i samma vagn och frågade vänligt om man kunde få slå sig ner brevid Ärkebiskopen. Det gick så bra så och jag kände och känner en glädje över att jag vågade vara lite modig!
Vi talades vid en del om Anders väg in i prästämbetet, biskopsämbetet och så slutligen den roll han idag har som Ärkebiskop för en kyrka bestående av 6,8 miljoner medlemmar. Jag fick berätta om varför jag vill bli präst, hur jag hamnat i Örebro. Vi hann också med en del om vad det innebär och hur det är att vara just Ärkebiskop och tankar om Svenska kyrkan i stort.
Anders sa något väldigt viktigt, en av de saker som berörde mig djupt under vårt samtal, när jag frågade om vad han anser vara viktigast för Svenska kyrkan idag. Han sa: Det är att våga tala om Jesus och att det Han gjort skapar en förändring i våra liv(fritt återgivet). Det var så oerhört skönt att höra detta, avskalat, enkelt och precis vad allt det vi gör bör, ska och måste handla om.
En annan sak som också gjorde intryck var att Anders när vi skiljdes åt sa: "Välsigne dig". Jag blev så paff så att jag bara fick fram ett detsamma! Jag är nog ovan vid detta språk men för honom kändes (som jag uppfattade) det så naturligt och det kändes bra att få höra de orden, denna tillönskan, det som vi alltid borde önska varandra.
Det kändes bra att få träffa denna man, att jag fick en liten personlig stund med honom.
Det tackar jag Gud för, samtidigt som jag vill tacka för alla andra människor som finns i min närhet, min familj (dit jag räknar min älskade Emma), vänner, lärare och andra som jag får möta!
Tack!
Kim Baung
När jag igår stod i Örebro och väntade på tåget hem så tyckte jag mig se en man som jag kände igen, ganska snart förstod jag att det var Ärkebiskop Anders Wejryd som stod och väntade på samma tåg som jag själv. Jag kände att den här chansen får jag inte missa, att prata med denna man som är överhuvud för den kyrka som jag lever i och som jag en dag önskar att verka som präst inom. Hjärtat började slå lite snabbare, eller kanske mycket snabbare (gissar att det är denna känsla som människor drabbas av när de ser någon kändis de ser upp till), när jag beslutade mig för att jag måste försöka få en plats brevid honom på tåget. Jag följde efter in i samma vagn och frågade vänligt om man kunde få slå sig ner brevid Ärkebiskopen. Det gick så bra så och jag kände och känner en glädje över att jag vågade vara lite modig!
Vi talades vid en del om Anders väg in i prästämbetet, biskopsämbetet och så slutligen den roll han idag har som Ärkebiskop för en kyrka bestående av 6,8 miljoner medlemmar. Jag fick berätta om varför jag vill bli präst, hur jag hamnat i Örebro. Vi hann också med en del om vad det innebär och hur det är att vara just Ärkebiskop och tankar om Svenska kyrkan i stort.
Anders sa något väldigt viktigt, en av de saker som berörde mig djupt under vårt samtal, när jag frågade om vad han anser vara viktigast för Svenska kyrkan idag. Han sa: Det är att våga tala om Jesus och att det Han gjort skapar en förändring i våra liv(fritt återgivet). Det var så oerhört skönt att höra detta, avskalat, enkelt och precis vad allt det vi gör bör, ska och måste handla om.
En annan sak som också gjorde intryck var att Anders när vi skiljdes åt sa: "Välsigne dig". Jag blev så paff så att jag bara fick fram ett detsamma! Jag är nog ovan vid detta språk men för honom kändes (som jag uppfattade) det så naturligt och det kändes bra att få höra de orden, denna tillönskan, det som vi alltid borde önska varandra.
Det kändes bra att få träffa denna man, att jag fick en liten personlig stund med honom.
Det tackar jag Gud för, samtidigt som jag vill tacka för alla andra människor som finns i min närhet, min familj (dit jag räknar min älskade Emma), vänner, lärare och andra som jag får möta!
Tack!
Kim Baung
Kommentarer
Postat av: emma
jag älskar att få vara en del av din familj!
jag är glad att du fick träffa din "idol" ;)<3
Trackback
