kimbaung

Mina tankar är så klara nu...

Jag skriver mest bara för att senare kunna påminna mig själv om en förändring jag nu känner i antågande och som jag hoppas och tror kommer ändra mitt fokus och föda radikalitet.

För jag känner att det börjar bli dags att ta steget fullt ut nu. Visst kan man önska att insikten kommit tidigare, men troligtvis kommer den när man är mogen för den och allt är nåd och åter nåd!

Och jag hoppas på att finna vänner som vill försöka dem med, som också känner att det finns något viktigare, som också känner den tilltagande, obekväma känslan av att världen inte kan ge oss det vårt hjärta ropar efter, mötet med Gud.

Vi kan försöka stilla vår törst efter Gud genom att polera vår yta, slava under fåfängan, få fler vänner på Facebook, konsumera mera, söka ytlig bekräftelse och supa bort ångesten, men den sortens törstsläckare föder bara mer törst. Det blir aldrig tillräckligt och vi behöver ständigt mer, vi utvecklar ett beroende och djupt där inne ropar själen efter något eller någon som kan ge den ro.

Detta är vad jag tror om mig själv, jag tänker inte hävda att det nödvändigtvis måste vara på detta sätt för alla andra, men ändå någonstans tror jag att vår själ längtar efter sin upphovsmakare, jag kallar denna upphovsmakare Gud med allt vad det innebär för mig. Inte en gubbe på ett moln, något större. Vi har gjort gubben på molnet till en avbild av våra idéer om Gud och visst känns det som en rimligt dragen slutsats men vi måste minnas att vi är Guds avbilder och att vi som kristna måste söka förstå vem Gud är och vad Gud vill, Han som för oss är uppenbarad i Jesus Kristus, Gud kommen som människa för att vi ska kunna förstå Gud sådan Han är. Sedan har vi jobbet att låta oss formas efter Hans vilja, detta är ett jobb som jag tror att vi som är kristna måste ta på allvar.

Jesus sa till lärjungarna att om dem älskade varandra så skulle människor förstå att dem var hans lärjungar? Så hur gestaltar sig kärlekens gärningar? Dem som får människor att förstå vilken Herre vi har, dem som får människor att förstå hurdan vår Herre är när vi söker vara en avglans av Honom. Hur lyckas vi som kyrka och som enskilda kristna att leva i kärlek?

Den som söker vedergällning stjäl domen från Gud fick jag lära mig häromsistens. Och jag tänker på hur många gånger jag föraktar och dömer människor, och så funderar på om jag har rätt att göra så? För den som sätter sig till doms över andra måste väl också någonstans själv göra sig till Gud. Kanske måste vi också, hur svårt det än är, försöka överlåta domen åt Gud. Vi kan inte döma någon rättvist, ingen av oss är fri från synd och kan kasta första stenen.

Och någonstans litar jag på att Gud som äger domen inte är någon stenkastare, utan att Han är full av nåd!

Några tankar från mig mitt i natten!

Kim Baung

Det är nog dags att jag släpper det här. Du har all rätt att göra vilka val du själv finner nödvändiga och det spelar egentligen ingen roll om någon blir sårad. Det viktigaste är att vara sann mot sig själv och mot andra. Om du nu kommit på att det inte går så är det så och jag respekterar det även om jag faktiskt kan vara ledsen för det.

Det är dags att både du och jag slipper detta spel tror jag för innerst inne mår ingen av oss speciellt bra av det. Kanske har vi lurat oss själva tillräckligt nu.

Så därför hoppas jag att det går bra för både dig och mig, att vi kan finna riktigt lycka i livet som inte förtärs av oro och ängslan och dåliga minnen.

Förhoppningsvis går våra liv vidare utan att vi längre känner varandras andetag! Förhoppningsvis kan vi en dag båda finnas på samma plats utan lust att vilja vara tillsammans och bara tycka om varandra som vänner.

Jag önskar oss båda allt gott och att detta nu är det rätta för oss båda!

Många gånger talade vi om förändring, men jag hoppas att du förstår att du duger som du är! Det viktiga är att tycka att man själv duger, inte förändras för att någon annan vill, bara för att man själv vill det.

Allt gott!