kimbaung

Helt plötsligt fick jag nu en känsla att jag vill skriva. Har suttit och läst en del av mina gamla blogginlägg och läst andras och tittat på bilder från förr i tiden. Ord och bilder som föder så många minnen!

Livet är här och nu men så otroligt format av de dagar som varit. Jag uppfattar det ibland som att det är först i efterhand, när det som en gång varit självklart och verklighet blivit ett minne, först då förstår jag hur mycket människor, möten och tider i livet betytt. Kanske är det svårt att uppfatta hur mycket händelser och personer i livet betyder förrän man fått lite distans till det, kanske förstorar saknaden upp känslorna.

Och om och om förstår jag att det inte går att leva i det förflutna, och ej heller allena leva i tanken om framtiden. Dåtiden har format oss och nutiden formar vår framtid. Väldigt mycket handlar främst om vad vi gör av den tid som är just nu, den tid som vi har till vårt förfogande, nuet som formar morgondagen.

Så jag får fråga mig vad som är mest till gagn för min nutid och min framtid och så får jag fortsätta försöka förhålla mig bättre och bättre till det som ligger bakom och alla dess minnen så att jag ser dem i rätt ljus och kan glädjas över allt det som var vackert och värt att glädjas över.

Nu sitter jag och kära syster min vid varsin dator och kollar damernas curling :)

/Kim