I can feel it in the air
Jag gillar verkligen nattens timmar. Jag känner mig oftast som mest energisk och handlingskraftig då!
Familjen min är i Australien och jag har lägenheten för mig själv, men jag har tur som har min J boendes här mycket, just ikväll är hon dock hemma och jag spenderar natten med mina tankar och dricker grönt te ur min nya fina mugg från Indiska.
Det här med att blogga är en aning konfunderande, ska man skriva om sådant som man kan tänka att andra vill läsa om, eller ska man skriva om sådant man själv bryr sig om? Jag älskar att se tillbaks genom åren för att minnas, troligtvis ser jag det som viktigare än att andra ska intressera sig för vad det är jag skriver.
Dock är mit problem mången gång att jag har svårt att sålla bland tankarna för att plita ner något ordentligt sammanhängande.
På sista tiden har jag börjat fundera mer och mer på ytligheten i samhället (vilket jag redogjort för tidigare, för inte så länge sedan). Med ytlighet kan så mycket menas, men jag har svårt att klämma in något särskilt positivt i ordet. Det är skrämmande och tröttsamt hur mycket jag faktiskt bryr mig om min egen yta. Ibland får jag impulser och bestämmer mig för att inte fästa så stor vikt vid ytan, jag låter skägget växa (dock är det ibland just ytligheten som gör detta), men tar bort det illa kvickt om jag inte tycker det passar i ett särskilt sammanhang. Hur som helst, jag får inte riktigt någon ordning på reflektionerna kring ytlighet så jag hoppar till något annat.
Jag läste i en av mina nya kursböcker (har precis börjat med systematisk teologi) nyligen ett citat som löd ungefär: "Om Gud är Gud så behöver inte Gud försvaras". Tänker jag tillbaks i tiden så vet jag att jag mången gång varit Guds lille vapendragare i olika diskussioner. Jag har försökt försvara Honom från angrepp från andra människor, givetvis för att jag velat ge människor en annan infallsvinkel än den dem har, men också för att jag kanske ibland också tagit en angrepp mot Gud som ett angrepp mot mig själv, kanske har det faktiskt hänt att jag för att försvara mig själv har försvarat Gud. Jag vet inte riktigt, jag är lite snurrig i detta ämne med just nu. Hursomhelst. Kanske ser inte Gud det som människans viktigaste uppgift att försvara Honom från mänskliga angrepp, nej troligtvis inte, det skulle någonstans göra Gud mindre än vad Han är. Långt viktigare än att vara Guds vapendragare i abstrakta, filosofiska diskusioner där vi tänker oss Gud som någon extern kraft i tillvaron så tror jag att Gud vill att vi ska vara de utsattas försvarare, de minstas försvarare, dessa som Jesus ser som sina bröder (och systrar också givetvis). Vi kan visa vad Gud är (givetvis inte på ett fullkomligt sätt då endast Gud är fullkomlig) och hur Gud är genom att leva så som Han önskar oss att leva. Det viktiga är inte att vi ger oss in i diskussioner med människor som redan bestämt sig för att vara emot oss, blir dessa människor Kristna så lär det inte bero på att vi överbevisat dem i någon slags debatterande diskussion. Det viktiga är att vi genom hur vi är och våra handlingar visar vem som är Herre i vårt liv. Jesus sa åt sina lärjungar: "Om ni älskar varandra så kommer folk se att ni är mina lärjungar".
Självklart ska vi försöka vinna människor för Kristus men detta tror jag görs bäst genom gärningarnas språk och inte genom att försöka bevisa Guds existens för människor genom diskussion.
Och vi måste komma ihåg att det primära är att vi låter Kristus vinna oss till sig. När Han har gjort det så är det min förhoppning att vi vill fortsätta vinna vidare.
Det är verkligen roligt att läsa teologi, så många nya tankar föds, nya perspektiv. Förhoppningsvis fördjupas min tro och blir mer äkta.
Min bön i natt är att Du Herre ska vinna oss till Dig, låta oss lära känna Dig, Du som redan känner oss bättre än vi själva gör. Att vi ska komma nära Dig och våga leva uppriktigt för Dig i glädje och frimodighet. Och om någon skulle störas på att jag inlemmar andra i denna bön så ber jag bönen i alla fall för mig själv! Amen!
Och våren är här och det är något att glädjas över!
Imorgon kväll kommer J till mig<3
Familjen min är i Australien och jag har lägenheten för mig själv, men jag har tur som har min J boendes här mycket, just ikväll är hon dock hemma och jag spenderar natten med mina tankar och dricker grönt te ur min nya fina mugg från Indiska.
Det här med att blogga är en aning konfunderande, ska man skriva om sådant som man kan tänka att andra vill läsa om, eller ska man skriva om sådant man själv bryr sig om? Jag älskar att se tillbaks genom åren för att minnas, troligtvis ser jag det som viktigare än att andra ska intressera sig för vad det är jag skriver.
Dock är mit problem mången gång att jag har svårt att sålla bland tankarna för att plita ner något ordentligt sammanhängande.
På sista tiden har jag börjat fundera mer och mer på ytligheten i samhället (vilket jag redogjort för tidigare, för inte så länge sedan). Med ytlighet kan så mycket menas, men jag har svårt att klämma in något särskilt positivt i ordet. Det är skrämmande och tröttsamt hur mycket jag faktiskt bryr mig om min egen yta. Ibland får jag impulser och bestämmer mig för att inte fästa så stor vikt vid ytan, jag låter skägget växa (dock är det ibland just ytligheten som gör detta), men tar bort det illa kvickt om jag inte tycker det passar i ett särskilt sammanhang. Hur som helst, jag får inte riktigt någon ordning på reflektionerna kring ytlighet så jag hoppar till något annat.
Jag läste i en av mina nya kursböcker (har precis börjat med systematisk teologi) nyligen ett citat som löd ungefär: "Om Gud är Gud så behöver inte Gud försvaras". Tänker jag tillbaks i tiden så vet jag att jag mången gång varit Guds lille vapendragare i olika diskussioner. Jag har försökt försvara Honom från angrepp från andra människor, givetvis för att jag velat ge människor en annan infallsvinkel än den dem har, men också för att jag kanske ibland också tagit en angrepp mot Gud som ett angrepp mot mig själv, kanske har det faktiskt hänt att jag för att försvara mig själv har försvarat Gud. Jag vet inte riktigt, jag är lite snurrig i detta ämne med just nu. Hursomhelst. Kanske ser inte Gud det som människans viktigaste uppgift att försvara Honom från mänskliga angrepp, nej troligtvis inte, det skulle någonstans göra Gud mindre än vad Han är. Långt viktigare än att vara Guds vapendragare i abstrakta, filosofiska diskusioner där vi tänker oss Gud som någon extern kraft i tillvaron så tror jag att Gud vill att vi ska vara de utsattas försvarare, de minstas försvarare, dessa som Jesus ser som sina bröder (och systrar också givetvis). Vi kan visa vad Gud är (givetvis inte på ett fullkomligt sätt då endast Gud är fullkomlig) och hur Gud är genom att leva så som Han önskar oss att leva. Det viktiga är inte att vi ger oss in i diskussioner med människor som redan bestämt sig för att vara emot oss, blir dessa människor Kristna så lär det inte bero på att vi överbevisat dem i någon slags debatterande diskussion. Det viktiga är att vi genom hur vi är och våra handlingar visar vem som är Herre i vårt liv. Jesus sa åt sina lärjungar: "Om ni älskar varandra så kommer folk se att ni är mina lärjungar".
Självklart ska vi försöka vinna människor för Kristus men detta tror jag görs bäst genom gärningarnas språk och inte genom att försöka bevisa Guds existens för människor genom diskussion.
Och vi måste komma ihåg att det primära är att vi låter Kristus vinna oss till sig. När Han har gjort det så är det min förhoppning att vi vill fortsätta vinna vidare.
Det är verkligen roligt att läsa teologi, så många nya tankar föds, nya perspektiv. Förhoppningsvis fördjupas min tro och blir mer äkta.
Min bön i natt är att Du Herre ska vinna oss till Dig, låta oss lära känna Dig, Du som redan känner oss bättre än vi själva gör. Att vi ska komma nära Dig och våga leva uppriktigt för Dig i glädje och frimodighet. Och om någon skulle störas på att jag inlemmar andra i denna bön så ber jag bönen i alla fall för mig själv! Amen!
Och våren är här och det är något att glädjas över!
Imorgon kväll kommer J till mig<3
Kommentarer
Trackback
