Det här med pengar
Jag har mer och mer börjat uppmärksamma mitt beroende av ekonomiska medel.
Efter studenten har jag under de flesta perioder haft någorlunda gott om jobb och därav ofta haft det väldigt bra ekonomiskt. Många av de dagar som passerat sedan min studentdag har jag kunnat känna mig ganska fri i att köpa vad som fallit mig in, har jag velat haft någonting så har brist pengar få gånger varit något problem eftersom jag ofta haft bra med cash på mitt sparkonto. Under de senaste månaderna sedan jag började plugga har jag dock många gånger känt att plånboken inte är lika tjock som den en gång var. Detta har blivit särskilt tydligt just på den sista tiden då jag för första gången på väldigt länge har hamnat i situationer då jag fått lov att avstå saker som t.ex. en kebabtallrik för att ekonomin inte tillåter. Detta är ganska främmande för mig men inte nödvändigtvis något negativt. Genom att jag så många gånger kunnat köpa precis vad jag vill har jag inte riktigt reflekterat över det här med pengar och än viktigare, jag har inte funderat ordentligt över VAD som är det viktigaste av det man kan köpa för pengar. Jag har kunnat köpa det mesta och inte riktigt behövt gradera VAD av allt det jag köpt som verkligen varit viktigt. Nu med en mer snäv ekonomi måste jag prioritera och prioritera bort och jag måste säga att det känns väldigt nyttigt.
(Vill bara lägga in en parentes och säga att jag inte på något sätt med detta inlägg vill skryta över att jag haft bra med pengar och därav ser mig som någon bra eller viktigt person på grundval av det. Detta inlägg handlar om prioriteringar, inställning och förhållande till pengar).
På något sätt tror jag att mitt välstånd gjort mig lite blind för det viktiga i livet. Nu förstår jag att det viktiga i livet inte är att kunna köpa en schysst systemkamera, det viktiga just nu är att kunna få i sig mat och ta mig till skolan (jag menar inte att jag lever på svältgränsen).
Och även om jag tycker att denna situation är en nyttig erfarenhet så tycker jag givetvis att det är lite jobbigt att behöva prioritera och då är det lätt att börja tänka på dem som verkligen lever i verklig fattigdom. Det jg just nu upplever som en trängd ekonomi skulle av många människor på denna jord uppfattas som en förmögenhet som ger många förutsättningar.
Och så tänker jag på uttrycket/begreppet "ekonomiskt oberoende". I vår kultur betyder det generellt (som jag förstått det) att kunna köpa vilken vara eller tjänst som helst utan att tiita på prislappen. Men ekonomiskt oberoende skulle ju också kunna betyda något långt mer positivt, nämligen att leva ett liv där plånboken varken sätter vilkoren, gränserna eller skapar avsaknad av gränser. Att leva på pengarnas premisser måste väl någonstans vara att göra sig slav under pengen? Och med det menar jag givetvis inte att vi ska fixa kreditkort och bara handla vad vi vill utan att bry oss om konsekvenserna utan mer om att söka det djupa i livet som inte pengar kan köpa, gemenskap och vänner (i de fall man inte köper sin gemenskap och sina vänner som vissa tyvärr ibland måste göra för att alls kunna få del av dessa i en sjuk värld). Att kunna njuta av livet och att se pengar som en bonus som kanske kan öppna några fler dörrar men där avsaknad av pengar inte på något sätt måste betyda att livet i sig är fattigt.
Om pengar i för stor omfattning får styra vår vardag så kommer vi att må dåligt till slut. Att kunna leva ett rikt liv trots att man inte har massor med pengar det är för mig att vara "ekonomisk oberoende" på ett positivt sätt och jag tror också att denna form av oberoende på sitt sätt är lättare (men på sitt sätt också svårare eftersom det handlar om att ändra inställning) att nå.
Det blir många ord ikväll... Hoppas att jag på något sätt lyckats få fram mina tankar ändå!
Snart sovdags!
Kim Baung
Efter studenten har jag under de flesta perioder haft någorlunda gott om jobb och därav ofta haft det väldigt bra ekonomiskt. Många av de dagar som passerat sedan min studentdag har jag kunnat känna mig ganska fri i att köpa vad som fallit mig in, har jag velat haft någonting så har brist pengar få gånger varit något problem eftersom jag ofta haft bra med cash på mitt sparkonto. Under de senaste månaderna sedan jag började plugga har jag dock många gånger känt att plånboken inte är lika tjock som den en gång var. Detta har blivit särskilt tydligt just på den sista tiden då jag för första gången på väldigt länge har hamnat i situationer då jag fått lov att avstå saker som t.ex. en kebabtallrik för att ekonomin inte tillåter. Detta är ganska främmande för mig men inte nödvändigtvis något negativt. Genom att jag så många gånger kunnat köpa precis vad jag vill har jag inte riktigt reflekterat över det här med pengar och än viktigare, jag har inte funderat ordentligt över VAD som är det viktigaste av det man kan köpa för pengar. Jag har kunnat köpa det mesta och inte riktigt behövt gradera VAD av allt det jag köpt som verkligen varit viktigt. Nu med en mer snäv ekonomi måste jag prioritera och prioritera bort och jag måste säga att det känns väldigt nyttigt.
(Vill bara lägga in en parentes och säga att jag inte på något sätt med detta inlägg vill skryta över att jag haft bra med pengar och därav ser mig som någon bra eller viktigt person på grundval av det. Detta inlägg handlar om prioriteringar, inställning och förhållande till pengar).
På något sätt tror jag att mitt välstånd gjort mig lite blind för det viktiga i livet. Nu förstår jag att det viktiga i livet inte är att kunna köpa en schysst systemkamera, det viktiga just nu är att kunna få i sig mat och ta mig till skolan (jag menar inte att jag lever på svältgränsen).
Och även om jag tycker att denna situation är en nyttig erfarenhet så tycker jag givetvis att det är lite jobbigt att behöva prioritera och då är det lätt att börja tänka på dem som verkligen lever i verklig fattigdom. Det jg just nu upplever som en trängd ekonomi skulle av många människor på denna jord uppfattas som en förmögenhet som ger många förutsättningar.
Och så tänker jag på uttrycket/begreppet "ekonomiskt oberoende". I vår kultur betyder det generellt (som jag förstått det) att kunna köpa vilken vara eller tjänst som helst utan att tiita på prislappen. Men ekonomiskt oberoende skulle ju också kunna betyda något långt mer positivt, nämligen att leva ett liv där plånboken varken sätter vilkoren, gränserna eller skapar avsaknad av gränser. Att leva på pengarnas premisser måste väl någonstans vara att göra sig slav under pengen? Och med det menar jag givetvis inte att vi ska fixa kreditkort och bara handla vad vi vill utan att bry oss om konsekvenserna utan mer om att söka det djupa i livet som inte pengar kan köpa, gemenskap och vänner (i de fall man inte köper sin gemenskap och sina vänner som vissa tyvärr ibland måste göra för att alls kunna få del av dessa i en sjuk värld). Att kunna njuta av livet och att se pengar som en bonus som kanske kan öppna några fler dörrar men där avsaknad av pengar inte på något sätt måste betyda att livet i sig är fattigt.
Om pengar i för stor omfattning får styra vår vardag så kommer vi att må dåligt till slut. Att kunna leva ett rikt liv trots att man inte har massor med pengar det är för mig att vara "ekonomisk oberoende" på ett positivt sätt och jag tror också att denna form av oberoende på sitt sätt är lättare (men på sitt sätt också svårare eftersom det handlar om att ändra inställning) att nå.
Det blir många ord ikväll... Hoppas att jag på något sätt lyckats få fram mina tankar ändå!
Snart sovdags!
Kim Baung
Kommentarer
Trackback
