Bara för att jag behöver det...
Det var verkligen längesedan sist. Ärligt talat har jag inte känt något större behov av att få skriva av mig. Nu gör jag det för att jag behöver det.
Livet känns bra, jag tror att det är känslan av en ny tid som är i antågande som sprider glädjen. Jag tror att det är nya saker som händer, nya saker jag vill ska hända, gamla människor och nya människor. Några få, men viktiga insikter.
Allteftersom förstår man vad som gör livet betydelsefullt, vad man längtar efter och vad man verkligen behöver. Det går inte att blunda bara för att man vill det. Sanningen är den att världen och man själv är vackrare när man håller ögonen öppna.
Idag såg jag snöflingor falla, det gjorde mig faktiskt väldigt glad. Jag längtar ärligt efter jul, snö, värme, familj, apelsiner med nejlikekärnor i, människor, kärlek, kyrka, vänner, nya bekanskaper och gemenskap.
Jag gissar att min sentimentala ådra är ännu mer tydlig just nu eftersom jag haft minimal kontakt med människor sedan i söndags eftersom jag varit sjuk. Jag behöver verkligen mänsklig kontakt.
Just ja, i helgen var det Allahelgonaläger på Stjärnholm för Svenska Kyrkans Unga. Det var ett trevligt läger och jag är Gud tacksam för den tid jag var alert och pigg. Tyvärr åkte jag på något virus under lördagen och var mestadels däckad från lördag lunch. Visst hade det säkert sina fördelar, men det fanns så mycket jag ville uppleva med alla fantastiska människor men istället stämde jag träff med kudden och underliga feberdrömmar.
På lördagens kväll uppbådade jag iaf de krafter jag hade och tog mig till Stjärnholms kyrka för att spela i vår kvällsgudstjänst, jag trodde knapt att jag skulle klara av det men när jag väl tagit plats vid pianot var det fantastiskt att känna hur kraften bar, jag gissar att Gud förstod det värdefulla i en någorlunda pigg pianist och lät sin gode Ande fylla mig med kraft. Kanske är det så att när man väl fäster sina ögon på Jesus och sitt fokus på Gud så försvinner dem små problemen och Guds härlighet tar sin boning i en.
Nu är det onsdag och jag har tagit mig upp till kyrkan för att få lite kontakt med omvärlden (min egen dator är typ kraschad och jag har ännu inte tagit mig för att ta hand om den, men det kommer). För en vecka sedan åkte jag och Sandra till Uppsala och Livets Ord, tyvärr blev det en besvikelse detta år, men jag kom hem med en massa fint Iittala-porslin vilket får räknas som nog så gott. Utöver detta fick jag ju också umgås med min goda vän en hel dag!
På fredag är det födelsedagsfest som gäller och jag hoppas att jag är kry till dess så att man kan delta i festligheterna. Har till och med tänkt ut vad käre Staffi ska få.
Sitter här och lyssnar på TATU All the things she said, där kan man helt klart säga nostalgi. Tänk vad livet har gått fort hitills. Det känns som om det var igår vi satt ute på Monäro och hade konfirmandläger, det var mitt första år som konfirmandledare. Det var snart 7 år sedan, shit! Jag har däremot försökt övertala mig själv att blicka tillbaks är inte rätta sättet att bli lycklig, det bästa sättet är att göra det bästa av den tid som är nu och jag är ganska hoppfull om att det kommer att bli bra.
Jag har sagt upp min lägenhet och bestämt (ja iallafall beslutat) vad jag vill göra dem närmsta åren. Jag tänker försöka och jag tänker be Gud om hjälp, kraft och ledning. Jag tror att det är dags för ett nytt kapitel, jag längtar så efter ett nytt kapitel.
Och mest av allt längtar jag så efter kärlek!
/Kim Baung
