En hjälpande hand
| Jag var inte riktigt utvilad när jag gick upp imorse må jag lova, men diciplinen fick mig till slut på fötter. Idag blev första gången jag spelade på orgeln i Fors Kyrka. Anledningen till detta var att jag skulle hoppa in för en annan kantor som hade blivit dubbelbokad. Min uppgift var att spela på en kyrkovandring för årskurs 7-elever. När jag väl stod framför orgeln kom paniken. 45 olika stämmor (alltså olika instrumentljud, i vanliga fall spelar jag på en orgel med 15), tre manualer (alltså "pianorader, jag är van vid två) och sen hur många olika knappar som helst. När det väl var dags att spela så blev det verkligen inte som jag ville. Dem olika stämmorna harmoniserade i mina öron inte alls. Jag hoppade mellan manualerna, hann inte se på noterna och resultatet gick käpprätt åt skogen tycker jag. Helt plötsligt efter att jag spelat klart dök dock Staffi Lontos, min orgel och pianolärare upp. Han var i Fors av en annan orsak han hjälpte mig ställa in stämmor och trycka på knappar. Tack vare det blev den andra omgången jag spelade helt godkänd i mina egna öron. Tack så mycket Staffi, du räddade en stor del av min dag. Man dömer givetvis sig själv hårdast. Ibland vore det skönt att bara kunna släppa det gamla, det kommer ju hursomhelst aldrig igen. Somliga har svårt att tro sanningen, tids nog går den nog dock in, med lite vilja och mycket kärlek. /Kim Baung |
Kommentarer
Trackback
