kimbaung

Jag satt mig ner framför en ikon för att be men stördes av att jag inte kom i fullt fokus för ikonen och ikonen för mig. Jag upplevde att jag inte var centrerad för Gud och Gud för mig. Instinktivt rörde jag min hand mot Guds bild för att vinkla den till en för mig mer önskvärd position. Mitt i rörelsen slog mig reflektionen: Varför försöker jag flytta på Gud? Givetvis tror jag inte att ikonen är Gud. I det lilla så är det en bild och jag tror inte att Kristus skulle bli särskilt förargad men jag tror att det lilla talar om det stora. Hur ofta vill jag inte styra Gud, leda Honom dit jag vill ha Honom? Hur ofta söker jag inte vinkla Hans ord (det Ord som är Jesus Kristus) så att mitt sätt att leva blir i överensstämmelse med Hans vilja.

Det är inte enkelt att styra Gud, det är nog faktiskt helt omöjligt och bara väldigt utmattande och kontraproduktivt. Kanske är det den yttersta friheten vi kan uppleva att helt lägga våra liv i Herrens händer, de händer som bär sår efter Hans självutgivande kärlek!

/Kim Baung